Vi har en växande grupp av utlandsveteraner i Sverige. Det är militär personal som varit utomlands och deltagit i fredsbevarande insatser för FN till exempel. Det är inte direkt någon picknick i parken. De ser lokalbefolkningens lidande och hamnar själva i svåra situationer. De blir anfallna; några har redan och kommer att dödas.

När man är hemma i Sverige igen är det inte ovanligt att personer drabbas av post-traumatiskt stress syndrom (PTSD). Mitt uppe i missionen fanns ett arbete att utföra, en kamratgrupp som stöttade, adrenalin som kickade hjärnan.  Väl hemma förstår inte omgivningen vad man gått igenom – varken familj eller vårdgivare. I drömmarna kommer otäcka bilder ikapp och ger oro och ångest. När en människa är under konstant stress får hon svårt att koncentrera sig och fatta långsiktiga beslut. Man orkar inte med ett vanligt jobb och hamnar I ekonomiska svårigheter. Van att skydda andra men kanske inte alltid sig själv lika bra, ber man inte om hjälp och skulderna eskalerar.

Veteran Rapid Reaction (VRR)  är ett ideellt initiativ fd. utlandsveteraner. VRR är till för att snabbt stötta dem som hamnat i ekonomisk knipa. Det är som en privat socialtjänst som delar ut ekonomiskt bistånd, kan man säga.

En person som behöver hjälp kontaktar styrelsen och beskriver sin situation. VRR gör rigorösa bakgrundskontroller och finner man att det finns ett hjälpbehov, upprättas ett anonymt ärende (tex VRR 123) och en beskrivning av syftet med insamlingen går ut till den c:a 10.000 medlemmar starka facebook-gruppen.

Vill man se godhet och medkänsla in action, ska man gå med i VRR. På bara något dygn samlar man tillsammans in hundratusentals kronor. Från 20-lappar till femsiffriga belopp. Stämningen är kärleksfull, stöttande, altruistisk. Att det är saligare att giva än att taga blir uppenbart när man läser i kommentarsfälten – människor älskar att få vara med och bidra till att andra får det bättre på detta direkta sätt.
Pengarna betalas sedan direkt till exemepelvis Kronofogdemyndigheten eller hyresvärden.

Jag tror att när välfärdsstaten förändras och social oro ökar, är det den här typen av nischade nätverk av solidaritet som kommer att ta över statens självpåtagna ansvar. Det är bra – det blir en mer direkt, påtaglig humanism mellan oss. Frågan är bara hur man ska kunna rättfärdiga världens näst högsta skattetryck när man måste finansiera samma sak två gånger.