Många startade tidigare ett Individuellt Pensionssparkonton – IPS, för att pensionsspara privat. Det var ett förmånligt sparande eftersom man kunde dra av det på deklarationen. För nåt år sedan togs denna avdragsrätt bort och sparandet blev i stället  dyrt eftersom man nu fick skatta även vid uttaget – alltså skatt på samma pengar två gånger.

Eftersom sparformen var bunden till 55 år ålder så hamnade man i moment 22 – sparandet var ofördelaktigt men kunde inte tas ut om man inte fyllt 55. Men sedan 2016 kan man återköpa sin IPS om den är under ett prisbasbelopp – i dagsläget 44 300 kr. (Läs gärna Claes Hembergs artikel: ”Pengarna är fria”)

Jag hade min IPS på Nordea och visserligen kunde jag ju flytta de pengarna mellan olika fonder – men bara de fonder Nordea har att erbjuda, och det är inte så många. Vill man ta sitt sparande på allvar ska man skaffa ett konto  – eller en depå som det heter, på någon av de två nischbanker som är specialiserade på just aktier och fonder
Anvanza
Nordnet

Det ska inte vara någon större skillnad mellan dem förutom att Nordnet har en aktiv community för oss småsparare som kallas Shareville. Jag har inte hunnit så långt i mitt fondliv än men ska snart ta rygg på de bästa där inne 🙂

Så här gjorde jag:

  1. Med bank-Id öppnade jag enkelt ett ISK – Investeringsparkonto hos Nordnet – det är  med detta jag nu ska månadsspara till och sätta ihop en stabil och blandad portfölj av olika aktier och fonder som ska ge långsiktig avkastning så att jag kan ha en schysst ålderdom.
  2. Sen ringde jag Nordea och bad om ett återköp av mina fonder på IPS-kontot. De drog  den 30%-iga skatt som ju är tvunget hur som helst. Nu har jag fått mina pengar – ca 27 000 kr.  Dessa fördelar jag nu enligt Jan Bolmesons matris (Klicka upp) ”Strukturera din privatekonomi som ett proffs” :automatisera-version02 (1)

1A) Buffertsparande för oförutsedda händelser = 15 000 på Santander banks buffertkonto som är en annan nischbank som ger 0,7% ränta. Det är ju inte mycket men mer än många andra inklusive Nordea.

Bufferten ska ligga som en krockkudde för oförutsedda händelser t.ex arbetslöshet.
Man räknar mellanskillnad mellan a-kassa och vad man har att betala varje månad (inkl sitt månadsspar – man betalar alltid sig själv först!) x hur lång tid det tar att få ett nytt jobb. Månadskostnaden 18 000 kr –  a-kassa 11 000 = man behöver 7000 kronor i ~2 månader tills man fått nytt jobb = 14 000 kr i buffert.

1C) Jag har en okej skuldkvot (kolla dig själv via länken), det vill säga – bra inkomst i förhållande till skulder. Dock vill jag försöka få bort min månatliga månadskostnad om 3600 kr på lån och kommer se över vilka lån som jag kan amortera (betala av skulden, inte bara betala räntorna) mer på. I somras rensade jag lite i alla fall, och fick bort alldeles för höga krediter genom ett okej privatlån på Nordea.

1D) Har inte riktigt bestämt mig för summa till målspar men har två långresor jag skulle vilja göra – New Orleans och bestiga Kilimanjaro.

1B) På ISK hamnar resten – 12000 kr samt sedan ett löpande månadsspar på ca 2000 kr. För dessa pengar ska  jag börja köpa fonder och aktier för ett långsiktigt sparande. När man nått den summa i avkastning som man har livsomkostnader på ett år, då har man skapat sig en pengamaskin.

I mina öron låter detta en aning sektliknande men samtidigt är det ju matematiskt riktigt tack vare att man får ränta på ränta. I runda slängar har jag en årskostnad på 250 000 kronor (mat, kläder, lån etc.)  För att kunna få ut 250 000 kr i ränta måste jag ha sparat 3 miljoner och med en 8% ränta på det så skapas 240 000 av sig självt. Dock måste jag höja mitt sparande till 3000 kr/ månad  för att det ska bli 3 mnkr … ännu en orsak till att befria sig från skuld och investera istället 🙂

När man ska köpa fonder eller aktier bör man tänka på att äga under 3-5 år och inte sikta på nån monsteravkastning. Alla som är lite sansade inkl nobelpristagare i ekonomi, menar att man ska köpa index-fonder – typ en smågodispåse med blandade aktier som är stabila över tid.  Människor är för känslosamma för att klara att fatta rationella beslut därför är det bäst att äga ”basaktier” i indexfonder som traskar på med en genomsnittlig ökning om ca 8-10%/ år. Det går ju upp o ner som bekant, men med ett sparperspektiv på 20-25 år kan man chilla .

Det handlar inte heller bara om att få avkastning utan också att inte blir rånad på ohemula förvaltningsavgifter – de kan verkligen äta upp ens sparade slantar. Över 1% är i alla fall jag för snål för att betala 🙂

I nästa inlägg har jag hunnit fundera ut hur jag ska fördela min aktieportfölj mellan låg risk och långsiktigt sparande och etiska aktier. Hållbarhet är avgörande för mig, och jag har börjat utforska vilka företag som skulle kännas bra att äga aktier i.

Jag ska också försöka få slag på de spridda och blygsamma tjänstepensioner som skvalpar lite här och var- de ska också gå att återköpa säger ryktet, dock inte hur lätt som helst… ska bli intressant 🙂

Den mesta informationen i detta inlägg är från Jan Bolmesons informativa blogg:  Rika tillsammans