Kroppskontakt trumfar alltid samtalsterapi

Så många år har jag försökt att förstå mig själv och omvärlden. Jag har alltid känt mig som en fisk på land. Fika-prat gör mig alltid nervös, för det verkar förväntas att välja en social kod som aldrig varit synlig för mig.

Så jag studerade psykologi och alla möjliga kurser i högt och lågt. Skrev och läste. Läste lite till. Men den där känslan av att inte riktigt vara i synk med matrix runt mig, gick inte att skaka bort.

Så följde jag en impuls jag haft i decennier, men förtryckt. Jag anmälde mig till en massagekurs. Och med ens hittar jag hem. I min kropp, i andras kroppar. Hudnära och kroppsvarmt. Den magin, den närheten. Fast allt är väldigt uppstyrt med speciella grepp på latinska muskler – så öppnar sig plötsligt en ny värld där mina händer är språket som alla förstår, inklusive jag själv.

När jag dansar runt en främlings bara hud. När mina fingerblommor lugnar energin mellan oss – och hon somnar. Hennes ansikte är avslappnat och sårbart. När hon snarkar till och inte vill gå när tiden är ute. Då har mitt nervsystem äntligen hittat ett sätt att vila. Inget prat, inga lösningar. Inga förväntningar, inga mål. Bara den där helande, kravlösa kroppsdansen.