Haha! Skrattade verkligen åt både alger som drar ner farten med 13 knop och hans stora självförtroende att ge sig på en jorden-runt-segling efter att ha kajkat i en insjö!
Fortsätt skriva! Även om jag inte svarar så snabbt alltid, så är det roligt att läsa!
Hur har ni det annars?
Jag jobbar väldigt mycket men för att jag tycker det är kul. Det är liksom på mina egna premisser. Även om jag är anställd så är jag som en entreprenör i mitt sätt att vara. Det har jag lärt mig av dig.
Jag är väldigt lik dig har jag insett särskilt den här vintern då jag var ledig och ägnade mycket tid till att göra ett sorts mellan-bokslut i mitt liv. Saker har ramlat på plats med adhd-diagnosen och att ha börjat medicinera har gett mig en inre köl kan man säga. Det kan svinga och storma i mitt huvud fortfarande, men jag kommer snabbt upp i balans igen, har bättre styrfart precision och kan göra säkrare kursändringar 🙂 (Skönt att kunna använda nördiga segel-metaforer fullt ut med någon som fattar! haha!)
Nu har vi en ny chef sedan ett drygt år. Han har sina sidor, men allra mest har han skakat liv i den döda Landstings-stagnationen och han tillåter mig att experimentera fullt ut med mina idéer. Det ger kraft och energi till mig.
Personalen har alltid varit betydligt mer moderna än systemet, så de är inte svåra att få med sig. Eller snarare – det har blivit lättare för mig att genomföra det de (och jag) har velat i alla år. Gräset ser hela skogen underifrån.
Vi ska till exempel börja ta hand om alla våra möbler på Huddinge själva. Just nu är det ett inhyrt företag som flyttar och kastar dem bara – ingen renovering där det går. Inte ens att man skruvar isär och sorterar metall, trä, el osv. Jag vet, det låter helt absurt när man läser miljoners policydokument från FN, EU, Sverige och Region Stockholm om noll-vision kring att släppa ut koldioxid men i verkligheten motverkar man egentligen arbetet genom att exempelvis inte ge hållbarhetsstöd för att anställa personer så att man får utrymme att starta nya arbetssätt eller testa innovativa lösningar.
Jag gjorde misstaget att se PC Jersilds tv-serie-version av ”Babels hus” – finns på SVT Play. https://www.svtplay.se/babels-hus Det var deprimerande att man 1976 hade exakt samma problem i vården som nu! Det måste i grunden vara felaktigt att organisera vård som en Ford-fabrik – i hierarkier. Men vad är alternativet?
Hålla sig frisk så länge det bara går är iaf prio 1. Men alla har inte samma förutsättningar, det vet ju du.
Nu ska jag skriva vidare på min magisteruppsats i Hållbarhet och Ledarskap. Det är 11 år sedan jag gick den kursen i Karlskrona, men kunde inte göra klart uppsatsen. Det var ett grupparbete (hatar), jag var splittrad med ett annat jobb, familjen. Adhd-hjärna och akademiskt skrivande är inte det lättaste. Men nu är det rätt tid. Nu passar det perfekt med Karolinska som case.
Vad tänker du om det? Om tid alltså? När den visar sig vara helt rätt och man har haft dåligt samvete i onödan? Eller så.
Alla skrivarkurser ever vill att man ska läsa mycket och hela tiden.
Jag gillar inte att läsa.
Ljudböcker är mitt sömnmedel.
Lånar jag böcker ligger de ofta kvar i någon påse och tickar förseningsavgifter. För att inte bli för irriterad på mig själv över slarvet, brukar jag tänka att det är medlemsavgift till biblioteket.
Det finns inte högar av romaner på nattduksbordet och Storytel-abonnemanget jag faktiskt står på är för min gamla mammas skull. Hon är övertygad om att man kan råka ut för kontokorts-kapning när som helst, så hon tycker det är bättre att mitt kort offras.
Men på något sätt så har jag ju ändå tagit till mig text i alla möjliga former genom åren.
Ja, men fragmentariskt.
Bokfragment blir till slut ett läsande
Om jag hör om en bok från radion eller någon tidning så spanar jag in den på morsans Storytel, förutsatt att den finns som e-bok. Då bläddrar jag igenom de första sidorna för att få en känsla för språk, stil och vad det är som gör att boken ens är utgiven – kanske till och med fått ett Nobelpris i litteratur.
Ibland när jag diskar råkar ”Lundströms Bokradio” sändas. Då kan jag lyssna intresserat på något djupdyk som de haft en bokcirkel kring. Eller så intervjuar Lundströmskan andäktigt någon debutant som ofta har något säreget språk och behandlar ett udda ämne. Typ berättelsen om en älvdaling som på 1800-talet förlorar gården i en brand och åker på bananbåt till Egypten och nästan hittar Tutanchamons grav.
Min avoghet mot de flesta böcker handlar allra mest om att jag så snabbt tröttnar på dem. Att de är förutsägbara, ytliga och slarvigt berättade. Jag gillar själens utveckling. De stora känslorna. De djupa insikterna. Framför allt gillar jag flödande språk.
Det är ett tag sen nu, men mitt minne av Det mest förbjudna är att det var lätt och tungt och intressant på en och samma gång – och så var boken plötsligt slut. Fem getingar!
Skrivande är jobbigt
Sen så har jag ju väldigt svårt med den egna skrivdisciplinen så för att skaffa mig en kniv på strupen, så söker jag skrivarkurser så ofta det går. Då tvingas man ofta läsa stencilerade utdrag ur alltifrån Pleijel till Montaigne.
Ofta ingår också tusen sidor egenvald kurslitteratur, och det få man ju hacka i sig bara. Där börjar jag ofta terminen med hög svansföring. Researchar fram en rad böcker som ska passa för årets ämne. Köper någon pocket från Adlibris (som alltid hamnar oläst i bokskåpet till tåget) och fjärrlånar något ovanligt exemplar via Libris som jag först glömmer hämta ut och kanske får fjärrlåna om igen. I övrigt se ovan vad som vanligen sker med låneböcker.
Sedan när kursen är slut och man ska hänvisa till sin kurslitteratur, då har jag på något konstigt sätt lyckats läsa något helt annat som plötsligt intresserat mig. Kanske ett häfte om knoparmoj. Eller så har jag rensat någonhylla och en pocket från kursen förrförra året dyker upp och visar sig faktiskt vara riktigt bra.
Man brukar säga att skrivprocessen kan vara väldigt stökig. Man ska få tid och rum till att sitta ner. Sen ska det värkas fram på sida efter sida. Sen ska detta mogna och vila för att sedan skrivas om ett par gånger innan verket äntligen – möjligen, ska nå världen. För mig är det inte så. Jag skriver snabbt och utan att göra om särskilt mycket. Mitt tålamod och intresse räcker inte till att sitta för länge med samma text. Och att läsa om och redigera kräver enorma mängder energi jag sällan har. Det gäller att göra rätt från början. Öppna spjällen, knäcka fingrarna och smattra iväg på tangentbordet. Den här texten har hittills tagit 30 minuter att skriva.
Barndomens upplevelser lever
Men som sagt, läsandet. Det är det värre med. Men ändå så har en massa fragment av läsning sökt sig in i min hjärna och det som verkligen stannat, de texter jag bär med mig än idag som de största läsupplevelserna – det är de böcker jag läste som barn. Förutom den givna Astrid Lindgren, så hittade jag häromdagen i det där bokskåpet en hel radda med Wahlströms ungdomsböcker. Röda ryggar för flickorna, gröna för pojkarna. På den tiden fanns ingen tvekan om varken det ena eller andra.
Jag hittade en Kitty och diamantmysteriet som nu ligger på pallen i hallen och väntar på att möjligen läsas igen. Man kan misstänka att magin falnat med åren, men jag ska i alla fall ge anslaget en chans.
En bokserie som jag faktiskt läser om med jämna mellanrum är Narnia-serien. Den berättelsen sitter ingjuten i själen och jag älskar dem alla: Vita Häxan, Aslan och herr Tamnus.
När det gäller att läsa andra så har det i grunden också en hämmande effekt på mig. Självklart inser jag ju att det är ett måste för att förstå tekniker, kunna skilja på genrer och ha förmåga att sätta både det egna och andras verk i en kontext, på en litteraturlinje.
Andras texter smittar mina
Men jag hamnar ofta i jämförandets helvete. Såsom som jag kan bli uttråkad på andras låga verkshöjd så är jag så oerhört kritiskt mot mitt eget skrivande och det blir helt enkelt en sorts spärr i kreativiteten när jag vet att det inte är lika bra som Stridsberg eller Coetzee. Höga krav på mig själv? Ja. Det är först nu efter 50 års ålder som jag beslutat mig för att börja publicera mig. Innan dess var jag inte bra nog. Innan dess hade mina böcker varit såna jag själv skulle skummat mig igenom ett par sidor och slängt åt sidan. Det kan låta konstigt och hybris, men jag vill bara ge ut när jag tangerar Thorvall.
Slutligen så har jag inte velat bli för påverkad av andras språk eller ordval. Jag märker hur jag på andra områden dras in i folks konstiga tankar. På sociala media får jag plötsligt idéer jag aldrig skulle ha haft själv. Om utseende eller vad man får eller inte får säga.
Opåverkat vill jag skriva. Fortsatt oinspirerad.
Då kan man inte läsa så mycket av andra.
Jag skriver för att lära mig förstå världen. Det är inte lika viktigt att bli läst av den. Min ambition är mer att själv upptäcka och att hitta olika sätt att leva, än att roa andra. Skrivandet och läsandet är bara medel mot målet: att förstå vad det är att vara människa.
När jag tänker på saken så är jag nog mest av allt antropolog.
1: Ovan är min ansökningstext till magisterkursen i Kreativt Skrivande IV. Jag kom in men hoppade av. 2: Bilden är min mammas hand som håller upp tårtan som hon gjort och som vi åt på hennes 76-årsdag.
