Väven, väven, väven

I ett steg mot havet stannar jag upp.

Ser det böljande landskapet susa förbi. 

Som en humla på väg mot ny nektar.

Mot en trakt av livsenergi och nedåtrörelse

Nedåt i marken, i humleboet.

Gångar så djupa att kroppen inte förtärs av mask och bagge.

Där vilar du mitt hjärta. I väntan på att väckas av en vacker prins. 

Han kommer med kärlekens frukt i form av aktivitet och utåtrörelse.

Men inte nu. Nu sitter han på en taverna med sejdlar av öl, i vänners grannlag.

Han stöper om sitt svärd till bila. Han längtar efter sin far. Han vill ha den där kraften och tryggheten från en annan man men det som verkligen saknas är du. Du och de andra starka feminina varelserna som lever sina principer. Som är förankrade i byn. Som sitter på bussen och känner alla, vet vart de ska. 

Bondmoran.

Hon som skyddar alla djuren, alla människor som kommer i hennes väg. Som tar hand om växterna och säden som låter vägen vara målet. Är i kontakt med årstiderna och livet självt.

Väven. Väven. Väven.