Arbetsmoralen och jag

av Jannike Nordensson | nov 19, 2023 | Ledarskap, Offentlig Sektor

Det måste vara riktigt illa om du som har en sån arbetsmoral är hemma en hel vecka. Krya på dig!

Skriver fransmannen som jag inte har känt så länge. Jag har attraherats av hans energi. Hur han jobbar, tränar extremsport, är pappa på halvtid. 

Nu när jag tagit ansvar för mitt mående genom att sjukskriva mig, slår hans två meningar mig rätt i solar plexus. Så många svar går jag och grunnar på. Att min arbetsmoral är högre än någonsin – att detta med att stanna upp och ta hand om hur det känns är en hög form av ledarskap och inre arbete. Hur många vågar det innan det är för sent? 

Det är skammen i mig som vill sätta honom på plats. För jag vill inte vara i det här läget, ha hamnat här. Det har jag skrivit till en kollega också – att visst är jobbet för djävligt men jag är mest arg på mig själv att jag lät saker gå för långt. Att jag borde ha lejt bort den där flytten av dottern, som blev det sista strået på kamelens rygg. 

Hela tiden drar jag samma slutsats – att jag borde kunnat göra bättre i ett vansinnigt system. Om inte annat borde jag ha fattat med min personlighet att ha lämnat för länge sen. Borde inte lekt med elden. Jag försöker boka tid igen inom psykiatrin för visst måste jag ha nån sorts bipolaritet med dessa svängningar – detta drag under galoscherna kontra att ligga i sängen och stirra mot balkongerna i huset mitt emot, utan att se dem. Utan att någonsin kunna redogöra för på vilken våning de har ett parasoll eller inte, trots att jag ägnat dagar och nätter åt att bara stirra ut åt det hållet. 

Och nu gör jag det officiellt. Alltså inte bara helger och kvällar utan även på vardagar när jag borde vara på jobbet och prestera.  Jag undrar varför det blivit så här, för egentligen är min belastning mindre än någonsin och jag har ju en slutpunkt – en tjänstledighet om sex månader i uppsegling. Det är bara 10 veckor kvar, varför håller jag inte ut bara? Varför går jag inte till jobbet, ler och vinkar och går hem igen? Absolut ingen skulle bry sig. Att prestera eller leverera är inget krav. Att vara på plats är inget krav. Jag kan få min lönecheck på 50 000 kronor i månaden och inte göra ett skit. Vilket drömupplägg tänker du. 

Men det han skriver, fransmannen – om min arbetsmoral, det är den som står vägen för det där ”manana-beteendet” som en vän inom facket beskriver det. Jag anser att har man tagit på sig en uppgift så ska den genomföras. Och är man dessutom chef så har man ett extra ansvar och det är vad man får den högre lönen för. Men när jag ser att det det motsatta gäller – personalen utsätts för risker och slitage varje dag men trots mina ansträngningar att signalera uppåt så sker ingen förändring – år efter år, det är då jag går sönder. Nästan. 

Det är då jag inser att jag gjort exakt det Einstein definierar som dårskap – att upprepa samma beteende om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat. Skulle jag gjort som vanligt, skulle jag den här veckan suttit i möten om saker som pågått i decennier men inte lösts, i projekt som drivs av okunniga projektledare som skulle leda till ytterligare påfrestning på de på golvet, och så skulle jag behövt att utdela en varning mot en person utifrån den arbetsrättsliga process som är knivskarp mot de lågavlönade, men icke existerande högre upp i hierarkierna.

Så jag tänker för mig själv, mon chérie – min arbetsmoral den har nått högre höjder. Den har insett att det allra största man kan göra är att lyfta ett tyst långfinger åt dårhuset – i en hel vecka! Eller nej, det är fel. Det största man kan göra är att lyssna på ett hjärta som gråter.