På morgonen möter jag två människor som befinner sig i livets sista fjärdedel. Med bara några meters mellanrum säger de samma sak med olika ord:

Man behöver stilla sig för att livet ska hinna i fatt.

Under många år har jag lyssnat till den andlige läraren Eckhart Tolles lärdomar kring att minska lidande genom att vara i nuet. ”Å, allt detta tjat om mindfulness”, kan man tänka. Varenda kurs i ledarskap eller personlig utveckling ska ha med ett pass med russinmeditation för att bli bättre chef och människa.  Men det är inte riktigt det mekaniska och målrinriktade sättet att nu-vara som Tolle talar om. Utan han gör samma reflektion som mina morgonvänner – medveten närvaro är inte ett görande utan ett varande:

Allting kan bara pågå i denna minuts mirakel.  Strandskatornas parpromenad, den illgröna rosenbuskens blyga uppveckling, gruppledarens instruktioner i de brunflätade sommarsandalerna på träbryggan. Utan att vara uppmärksam och nyfiken på skeendet missar man mycket av det som aldrig kommer igen; saker som manifesteras – finns till i korta stunder- för att aldrig återuppstå.
(Ja, det finns teorier om parallella universa men vi får jobba med det vi  tror oss tillfälligt ha 🙂 )

Det som sker när man på allvar intresserar sig för nuläget i världen, den enda värld man har – den i ens omedelbara närhet (inte den i Vita Hysset på andra sidan Atlanten eller någon annan plats där sinnesoron är påtaglig),  är – att det blir ett
l-u-f-t-r-u-m mellan t-a-n-k-a-r-n-a. Under flera sekunder tystnar huvudtjattret till förmån för nyfikenhetens neutrala makt. Som ett barn betraktar man hela världen med förundran-  Wow! Magi!

Kanske blir tjattret efter en stund oroligt och undrar – ”Finns jag utan total uppmärksamhet? Ska du bara intressera dig för allting utanför mig nu, människa?” Ingen fara! Vad som kommer att inträffa är följande:  Den tillfälliga tystnaden – hålet i tankeströmmen – gör att det blir plats för en helt nya puls. Jag skriver inte impuls – såna är mer slumpartade och härstammar från tjattrets lekland-hoppla hit och hoppla dit.

Nej, denna nya puls, rytm eller energi– härrör från ett helt annat håll. Den är ursprungsrörelsen, den är Universums fråga till allt levande – ska vi dansa? När vi vågar att tacka ja till den dansen, förflyttas det som tidigare upplevts som huvudsaken med livet, ner till fotarbetet. Och trots att vi då egentligen kommer att befinna oss i en större rörelse, kommer den att vara stabilare eftersom den bottnar i markkänning. Det vill säga, vi lever och fattar beslut utifrån en klokare grund än vi själva kan tänka fram eftersom  den mänskliga hjärnan har stora begränsningar i form av rädslor (överlevnad framför allt) och relativt liten livserfarenhet. Vi gör ett positionsbyte och liksom pyramiden ställer oss på basen och inte på toppen. Några effekter: frihet från jämförelsens tyranni och ambitionsutmattning, och tänk-om-jag-missar-något-ångest. Och sånt gör även tjatter lyckligt 🙂 Så lyckligt och lugnt att det kan hjälpa till att skapa nytt, vackert och oväntat.

Foto: Sam Valad

Victor Frankl, överlevare från förintelselägren under andra världskriget och neurolog och psykatriker sammanfattar hela poängen: