För att kunna leda andra måste man vilja människor väl och man måste börja med sig själv. Så klichéartat är det.
Omfattningen av hur väl ledarskap med andra fungerar, begränsas enbart av vidden i hur mycket du hanterar din egen historia, dina styrkor och svagheter och din förmåga att älska.
Inte älska i den romantiska meningen, utan i att vilja ge av sig själv och sina talanger för att stötta andra i deras framåtrörelse. Det innebär aldrig att själv vara perfekt, snarare tvärtom.
Det handlar om att trots allt kunna lägga armarna runt sig själv och säga, du funkar- du duger och det gör alla andra också. För att det är smärtsamt att vara människa och vi tar alla till olika strategier för att stå ut och överleva. Det är hela livets grundläggande premiss.
Trots det väljer man en väg framåt, trots det lägger man sig inte på rygg med blottad strupe och gör sig till offer. Eller sätter sig på andra, härskar, för att själv ta sig framåt – är man på det sättet kommer man aldrig uppåt i psykologisk och andlig mening.
Man står som Invictus i stormens öga och accepterar det som sker tills det slutar ske. Då kommer kraften och visdomen. Och först då kommer är man värdig att leda och att följas.