Vi lever i ett extremt tävlingsinriktat samhälle där medelmåttighet inte är acceptabelt men ogörligt – alla kan inte vara bäst samtidigt. En rad beteenden uppstår då för att kompensera känslan av att inte duga.
Medan självkänsla bygger på en sorts gradering mellan mig och andra i termerna ”bra” eller ”dåligt”, handlar självmedkänsla om att ha en god relation och en acceptans för det egna jaget och dess tillkortakommanden.
I ett annat experiment fick deltagarna feedback på en videoinspelning av en presentation av sig själva. När hälften av deltagarna bedömdes neutralt och den andra hälften positivt tog de med hög självmedkänsla inte feedbacken så allvarligt och hänförde den till sin personlighet, inte personligen. De med hög självkänsla mottog neutral feedback med misstro över att bara vara medelmåttig.
Resultaten antyder att människor med hög självmedkänsla kan acceptera och ta ansvar för både positiva och negativa delar av sin personlighet medan människor med hög självkänsla har svårt att hantera det som inte enbart innebär positiv kritik och tenderar att skylla ifrån sig på olika omständigheter.
En hypotes som framförs är att självmedkänsla skyddar mot negativa händelser för att människor med hög självmedkänsla har en mer objektiv bild av sig själva än andra som antingen överdriver eller underskattar sin kapacitet (Leary et al. 2009) Leary et.al anser att den intressantaste förståelsen mellan självkänsla och självmedkänsla är att självmedkänsla korrelarar starkare med de aspekter som tillskrivs självkänsla vilket antyder att självmedkänsla kanske är ett bättre mått på självkänsla.
Ditt mors och farsarv. Iaktta det bara. Bli inte rädd när din pappa höjer handen, vrålar, pissar i byxorna av spriten. Tyck inte synd om eller hemligt förakta din mor som kryper ihop för orden, slagen. Avsky henne inte för att hon kan lämna när som helst, kanske gör det – men alltid kryper tillbaka. För att det välkända, hur hemskt det än är, ändå upplevs mindre farligt än det okända.
Du barn till dessa mönster, dessa generationssår. Låt bara dina ögon svepa över scenen. Låt ögonens tappar och stavar fånga upp ljus och färger och skicka hela rasket in i din synnerv till bakhuvudet där det ska rätas upp med 180 grader. Men låt bli att tänka något om det du ser. Sätt inte igång känslornas kravaller så att de sprutar tårgas och sänder elchocker genom varje nervbana.
Iaktta enbart. Grälen, hoten eller den passivt aggressiva tystnaden. Se hur de gör det, varje ord, vinkel och salivsträng. När du har sett klart. Då vet du vad du aldrig själv vill göra och så handlar du helt motsatt.
”Vi lär med handen. Sedan minns handen” Aristoteles
Varje fartyg ska under sin resa föra logg. Korta anteckningar över väder, vind och avstånd till och från destinationer. Vilka finns med ombord, hur många timmar har motorn gått och hur mycket bränsle finns kvar. Sen finns en rad för kommentarer.
Om alla instrument skulle slås ut ombord, finns aktuell data lätt tillgänglig för att kunna navigera ändå. Vid särskilda händelser där en haverikommission kan komma att behöva utreda, är loggboken en viktig pusselbit.
Ett dagligt skrivande innebär en stund för reflektion och är en av grundpelarna för att utveckla gott ledarskap. Vad har hänt under dagen, är jag på rätt väg, vad finns att vara tacksam över?
Papper och penna. Det är allt. Syftet med att skriva för hand är att man lär sig bättre och kommer i djupare kontakt med sin inre kärna.
Det är ingen rättstavningstävling eller grammatisk övning, utan du skriver för att rensa skallen. Det görs allra bäst analogt.[1] Det spelar ingen roll om du har ful handstil eller stavar fel. I detta första stadie av att samla in material från det omedvetna, researchar i ett särskilt ämne eller skriver ner en livsmantel, behöver handen och hjärnan arbeta tillsammans i en annan takt än via tangentbordet.[2]
Men! Det är fortfarande själva reflektionen som är grejen, så om det går snabbare eller du känner dig mer bekväm med att skriva i mobilens anteckningar till exempel – gör det!
För att kunna leda andra måste man vilja människor väl och man måste börja med sig själv. Så klichéartat är det.
Omfattningen av hur väl ledarskap med andra fungerar, begränsas enbart av vidden i hur mycket du hanterar din egen historia, dina styrkor och svagheter och din förmåga att älska.
Inte älska i den romantiska meningen, utan i att vilja ge av sig själv och sina talanger för att stötta andra i deras framåtrörelse. Det innebär aldrig att själv vara perfekt, snarare tvärtom.
Det handlar om att trots allt kunna lägga armarna runt sig själv och säga, du funkar- du duger och det gör alla andra också. För att det är smärtsamt att vara människa och vi tar alla till olika strategier för att stå ut och överleva. Det är hela livets grundläggande premiss.
Trots det väljer man en väg framåt, trots det lägger man sig inte på rygg med blottad strupe och gör sig till offer. Eller sätter sig på andra, härskar, för att själv ta sig framåt – är man på det sättet kommer man aldrig uppåt i psykologisk och andlig mening.
Man står som Invictus i stormens öga och accepterar det som sker tills det slutar ske. Då kommer kraften och visdomen. Och först då kommer är man värdig att leda och att följas.
De senaste veckorna har vi nåtts av fasansfulla nyheter från Frankrike och Tyskland, och krutdurken Turkiet har spätt på instabiliteten i Europa. Kontrasten mellan svensk högsommar och våldsvågen är surrealistisk. En man med semester-stubb som hängde över sin cykel på torget, uttryckte just det svårgreppbara i att sitta på sitt skärgårdsställe och då, i realtid ta del av statskupps- tweets från Ankara och Istanbul.
Det är lätt att dras med i känslostormarna när terrorn spränger in i våra vardagsrum. Rädsla för att själv drabbas av våld. Oro, ångest och sorg över att se medmänniskors lidande.
Känslorna får oss att överleva…
Psykologiprofessorn dr. Paul Ekman är en av världens ledande experter på känslor. Tillsammans med Dalai Lama har de kartlagt och visualiserat människans fem grund-känslor: Glädje, avsky, ilska, rädsla och sorg. Känslor går igenom olika stadier som till exempel rädsla som kan spänna från nervositet till ren och skär skräck (terror). Hot mot den egna säkerheten, ormliknande former eller åska kan utlösa rädsla. Vi reagerarpå rädsla genom att t.ex undvika,tveka, älta eller skrika. Känslosystemet uppstod för vår överlevnad och det reagerar före tanken. Man springer när ett hot annalkas; vid förälskelse kan omvärlden tycka att man beter sig huvudlöst. Känslor är nödvändiga men sätter också käppar i hjulen för både oss själva och andra när vi missförstår (känslodrivna) beteenden.
…men vi behöver lära oss reglera dem
Känslor är som vågor – de uppstår med olika intensitet, eller höjd, för att sedan dra undan igen. Hur vi klarar av att hantera dessa vågor, beror på vår grundnivå, ”baseline” och hur snabbt vi klarar att återgå till ett lugnt tillstånd efter höga känslovågor.
Vi har ett ansvar för att skapa en sund känslomässig livsmiljö för de runt omkring oss, men först behöver man själv bli medveten om sin inre miljö, hur den skapats och hur den kan omskapas. Våra största läromästare är familjen och de närmaste vännerna – på dem ser vi hur känslomässigt vältränade vi är.
Vi har också ett ansvar att att välja miljöer där vi mår bra. Miljöer som balanserar den känslomässiga utvecklingen; som inte trubbar av oss eller bränner ut oss.
Eftersom känslorna är instinktiva behöver vi träna på att gå emot en naturlig, nedärvd reaktion. Det är den där nanosekunden mellan att få en känsla och att agera på den som hela skillnaden ligger.
Men hur gör man då?
Man behöver börja studera sitt eget känsloflöde och notera tankarna som uppstår i olika situationer. Skriv en dagbok under en månad och ringa in de tillfällen då du reagerat känslomässigt utan någon direkt, giltig anledning. De tillfällena avslöjar vad Ekman kallar ”Emotional Alert Database”, alltså präglingen vi har med oss från tidigare erfarenheter. Dessa rör sig ofta kring teman – identifiera vilka teman som sätter igång dig. Nästa gång du kommer i en situation du vet triggar dig, var förberedd genom att träna din impulskontroll: meditera eller känn in kroppen (kropsscanning). Alternativt avboka mötet/släktträffen tills du känner dig starkare.
För känslomässig balans behöver vi träna mindfulness 20 minuter om dagen, 4 dagar i veckan under 6 månader. Till skillnad mot att lära sig cykla behöver man fortsätta med detta under resten av livet. Precis som man håller muskler i trim, håller man känslor i schack.
Det bästa sättet att se hur våra känslor påverkar andra är att avläsa deras ansiktstuttryck; det speglar vårt beteende. Ser du lyckan i hans ögon? Besvikelsen i hennes kroppspråk?
Ett lite svårare men också effektivt sätt att läsa av sin egen känslobarometer är genom att lyssna in kroppen – när spänner sig musklerna, vart ökar kroppsvärmen, känner du svettningar? Scanna av dig själv med jämna mellanrum.
Paul Ekman och hans team upptäckte redan för 20 år sedan att vi kan förändra våra känslor genom att först förändra ansiktsuttrycket. Den svåraste känslan att skapa genom ansiktet är glädje. Det är inte bara att le med munnen, utan även ögonen. Våra allra minsta ansiktsuttryck tolkas blixtsnabbt av omgivningen – och allra särskilt av våra barn. Fake it ’til you make it
Våra andliga ledare visar fredsvägen
Det viktigaste vi kan göra idag när media bombarderar oss med känsloaktiverande nyheter om våld och död är att behålla lugnet. Det handlar inte om att stoppa huvdet i sanden och bli passiv. Syftet med terrorism är ju att skapa paralys, rädsla och lidande, känslor som i sin tur aktiverar hämndlystnad. Det är just den spiralen man genom känslokontroll vill stoppa för att skapa bättre förutsättningar för att hitta långsiktiga, hållbara lösningar i orostid. Det första steget är att ta kontakt med sitt eget lidande och trösta det.
Jag har sett djupt i sinnet hos olyckliga människor och bakom deras lidande såg jag en slipad kniv. Eftersom de inte ser den kniven hos sig själva har de svårt att hantera sitt lidande.
Thich Nhat Hahn manar till se den kniven också i sitt eget hjärta (databanken som Ekman talar om ovan) och att inse att lidande många gånger handlar om missförstånd – vi har inte hela bilden utan tolkar verkligheten utifrån de få parametrar vi ”ser”. Genom djupt lyssnande (deep listening) och medkänsla med de sår som finns både i oss själva, och som är nedärvda i nationer, i generationer (krig, kolonialism, naturkatastrofer, epidemier etc.) , uppstår möjligheten att omvandla rädsla och vrede till helande relationer.
Dalai Lama (NY Times 160613: ”Why I’m hopeful about the world’s future) delar också ut medkänsla som medicin mot våldet. Trots vår tids stora utmaningar – klimatfrågan, krig och sociala spänningar till följd av flyktingströmmar, är hoppet stort inför framtiden. Människor under 30 år har en helt annan inställning till hur världen ska styras: Dialog som konfliktlösning, hållbar konsumtion och att omfamna globalisering möjligheter till fri handel och kulturellt utbyte. Goda nyheter säljer kanske inte lika bra som kickskapande negativa, men varje dag sker mirakel, bara man tittar efter dem.
Medkänslans revolution
Medkänsla (från latinets com’pati – med passion, känsla) är det mest radikala att ägna sig åt i dessa tider och det börjar inom var och en av oss. När vi lärt oss reglera negativa känslor och i stället odlar glädje och kärlek klarar vi också att vara kloka och aktiva deltagare i den tid vi lever i.
Det innebär inte att de som bryter mot våra lagar och skadar sina medmänniskor inte ska bära ansvar för sina handlingar. Det handlar om att upprätthålla integritet och ett civiliserat beteende så att vi även imorgon kan stå för de handlingar vi gör idag. Hur upprörda och rädda vi än är. Vi behöver hjälpas åt att hejda oss ibland. Stanna Upp, Iaktta, Förstå, Lära – sedan Agera Klokt.
Det handlar också om att medverka till att kommande generationer får det bästa känsloklimatet som går att skapa utifrån vår nuvarande kapacitet (varje generations iq ökar). Det innebär att vi aktivt måste ägna oss åt kvalificerad hjärngymnastik. Det är ansträngande och kräver ett livslångt engagemang som bland annat Paul Ekman lärt oss.
Och trots träningen kommer vi ändå att vara spydiga mot partnern, gnälliga mot barnen, döma grannen, vara självömkande och snarstuckna utan orsak. Men ibland, oftare och oftare – uppfattar vi hur den där icke-stöttande känslan sticker upp sin lilla nos och sätter fart mot de kretskort i hjärnan som sabbar friden och förstör relationerna, och plötsligt kan vi medvetet tänka – ”Nej, idag vill jag inte bli förbannad över att mjölken står framme”. Och så ställer vi bara in mjölken utan något drama och fortsätter dagen med ett stillsamt sinne.
För det är i det där mellanrummet mellan impuls och handling som freden bor, både induviduellt och internationellt.
Treåringen bombarderas med instruktioner: ”Akta dig”, ”Rör inte”, ”Kom hit”, ”Gå dit”, ”Klappa inte hunden”, ”Ät inte sånt”, ”Tvätta händerna”. Grannfruns mässande hörs dagligen. Uppmaningarna bottnar säkerligen i välvilja, men är kanske också signaler till omgivningen om att här är en som minsann gör sitt föräldraarbete.
Berkely universitets Greater good Science center (GGSC) recenserar Shefali Tsabarys bok The awakened family. Trots att det finns några faktafel så är hennes arbete viktigt. Tsabary tar upp vikten av att som förälder lära sig mindfulness i praktiken av sina barn, istället för att tro sig veta bäst och ständigt programmera dem med en rad förbud. Redan här får man förstås understryka att barn behöver ledning, men i måttlig mängd och verkligen inte genom kadavardisciplin i form av exempelvis skamvrå. I forskningsstudier ser man att om föräldrarna får hjälp med sitt psykiska mående, så förbättras det också hos barnen. Det är alltså de vuxnas beteende som avgör hur barnen mår. Genom stöttning och kärlek istället för kontroll och styrning blir barnen tryggare och mer psykiskt stabila.
Barn föds med en naturlig nyfikenhet på livet som det är lätt att bli avundsjuk på som vuxen. Magin i maskrosens beska smak och kladdiga gula har av den vuxne sedan länge ersatts med etiketten ”ogräs”. Att återgå till att betrakta världen som om den vore ny varje dag, är vägen till existentiella kvaliteteter såsom att känna förundran och hopp. I tider som dessa är det extra viktigt att se allt det goda i tillvaron, därför är barnets förhållningssätt en källa till inre balans och fred.
Att ha en tonåring i hemmet är en sann gåva. Det är som en stor spegel sätts upp och dagligen uppstår möjligheter att se sig själv bortom egot och gamla vanor. Man får utmana sitt kontrollbehov, ifrågasätta normer skapade både av generationer före och sånt som man själv samlat på sig genom livet och man tvingas tänka i nya banor kring ämnen och händelser som aldrig funnits tidigare.
Ibland får självbilden hårda törnar – det är enkelt att sitta predika om hur man ska bete sig här i världen men inte alltid lika lätt att leva upp till och det är tonåringen snabb på att nosa upp och påpeka. Hyckleri godtas inte! Rättspatoset är intakt!
Samtidigt så finns ingen så lojal och kärleksfull som tonåringen. När jag av stress och förtvivlan brister ut i gråt är det hennes varma famn och lugnande röst som verkligen tröstar.
Och av visdomen hon redan äger är ett uns från mig själv men allra mest från den väg hon gått sedan 15 år. Människor hon mött, predispositioner i kroppens kemi, kunskap som lagrats, känslor och tankar – alla upplevelser av livet hon har, Att tro att jag som förälder har rätt i allt, måste bestämma och till och med bestraffa när hon gör sina erfarehenter, är inget annat än högmod.
Allt jag nu kan göra är att finnas som medmänniska, mentor och kärlekskälla.
Allt jag nu kan göra är att ha tillit till att jag gjorde mitt jobb med det lilla barnet så gott det gick, för att nu låta den unga människan fortsätta vandra sina väg.
