Även om forskningen visar att ett positivt förhållningssätt är bra för hälsan och för att känna livstillfredsställelse, så får man inte undertrycka känslor som ilska, sorg eller nedstämdhet. Vi har våra känslor för att kunna utvärdera erfarenheter och upplevelser. Om vi utesluter aspeketer som anses vara negativa, skapas en skev bild av livet. Balansen mellan att acceptera att man har bra och dåliga dagar, skapar en gyllene medelväg som är mer psykologsiskt fördelaktigt än att sträva efter att vara glad och lycklig hela tiden.
När negativa tankar och känslor kommer över en är det allra bästa att inta en mindful hållning till dem – acceptera att det alltid kommer att flyta förbi moln som stör på den inre himmeln. Blir det riktigt jobbigt, skriver man ner molnen och ”ser” dem på pappret. Man kan leka med dem via The Work om man vill. En god vän att hålla i när det är alltför molningt hjälper också.
Och andas…syreökningen och stimulansen av vagusnerven som uppstår av muskelrörelsen frigör lugn-och-ro-hormonet oxytocin.
Ta det lugnt. Life’s a bitch and than you die. Det är bara att göra det bästa av det faktumet
Medkänsla, empati, sympati, compassion, altrusim, självmedkänsla. Det finns ett antal överlappande begrepp som beskriver den där förmågan att sätta sig in vad andra känner och många gånger också sträcka sig bortom sin egen trygghetszon, undertrycka behov eller till och med offra livet för att lindra annans smärta.
Dr Tania Singer, chef för institutionen för social neurovetenskap vid Max-Planck-institutet i Leipzig bedriver med sina kollegor omfattande studier på empati. Deras aktuella forskning påvisar tre former av empati. Den första formen handlar om att reflexmässigt spegla andra. Börjar en gäspa, gäspar snart någon annan. Detta är nedärvt sedan födseln (Lagerström, 2014).
En variant på denna enklare form av empati är den som kallas kognitiv empati eller ”perspektivtagande”, det vill säga förmågan att veta hur någon annan känner och tänker. Denna förmåga kan exempelvis användas i ledarskapssammanhang för att motivera och stödja arbetstagares utveckling. Förmågan kan också utnyttjas av exempelvis sociopater för att manipulera omgivningen (Goleman, 2014); en sorts ”cold reading” för egna syften.
Den andra formen av empati och den som också direkt avses med begreppet empatienligt Singer (Lagerström, 2014), uppstår när vi ser annans smärta och därpå upplever den själva. Vid experiment på par där den ena partnern bevittnade sin partner utsättas för fysisk smärta, uppstod kortisolspåslag (stress) även hos iakttagaren. Empatin mättes i högre grad hos paren men uppstod även hos försökspersoner som inte hade en relation till varandra (Engert, Plessow, Miller, Kirschbaum, & Singer, 2014). I dessa situationer är iakttagarens spegel-neuroner aktiverade och sänder i princip samma signaler i dennes kropp som hos den som utsätts för smärta. Den här formen refereras också till som ”affective empathy” eller ”emotional empathy”(ung. ”känslomässig empati”) och kan vara dränerande för exempelvis vårdpersonal som ständigt möter andras lidande. I situationer där man upplever andras lidande men inte har möjlighet eller förmåga att lindra, exempelvis vid tv-sända katastrofer eller när man saknar sjukvårdskunskap på en olycksplats, så kan utbrändhet eller handlingsförlamning uppstå (Goleman, 2014).
Den tredje formen av empati, den Singer vill kalla compassion (från latinets compati´ som betyder ”lida med” ), handlar om omsorg, en sorts ”förfinad empati”. När compassion-tränade buddhistiska munkar blev presenterade med andras lidande aktiverades ventrala striatum, ett område i hjärnan för positiv belöning. De led alltså inte själva utan upplevde bara värme och omsorg såsom en förälder för sitt barn (Lagerström, 2014).
Psykologen Paul Ekman kallar detta för ”compassionate empathy” och menar att det just är en träningsbar förmåga att känna med andra, vilken utgår från insikten om att mänskligheten är förenad som en (Goleman, 2014).
Compassion som psykologiskt begrepp innefattar kognitiva, affektiva och beteendemässiga beståndsdelar och har ingen svensk översättning (Andersson & Viotti, 2013).
Tre evolutionsteorier om medkänslans funktion. Charles Darwin beskrev 1871 i sin ”Människans härkomst” hur sympati utvecklats genom det naturliga urvalet och att de grupper med mest sympatiska medlemmar skulle blomstra och få flest avkommor. Det handlar därmed inte om att starkast överlever, utan den med mest omtanke om andra.
Att medkänsla är medfött visar bland annat studier av 2-åringar vars pupiller vidgas både när de själva hjälper andra utan att förvänta sig någon belöning eller ser andra bli hjälpta. Känslor aktiverar det sympatiska nervsystemet, vilket i sin tur har en påverkan pupillstorleken (Hepach, Vaish & Tomasello, 2012).
Inom evolutionsteorin finns tre spår för att förklara medkänslans funktion, dess särart (i förhållande exempelvis känslor av kärlek till annan, sorg över negativa händelser eller stress över att se lidande), samt genetiska logik:
Alla småbarn föds i praktiken prematura (för tidigt) och är därmed helt beroende av andras omhändertagande. Därför har vårdgivarens förmåga att svara an på både fysiska och känslomässiga behov gett upphov till omvårdnadssystemet där anknytning och medkänsla är viktiga faktorer för att lindra stress och oro hos barnet. Anknytningsteorin med dess fyra mönster (trygg och otrygg – ambivalent/ undvikande/ desorienterad) är en vital komponent för att förstå hur medkänsla vuxit fram genom generationer (Goetz et al., 2010).
Medkänsla är ett attraktivt drag (”trait”) hos en blivande partner. Han eller hon är mer generös mot sin avkomma, samarbetar bättre och är mer trogen vilket gynnar flocken som helhet.
Medkänsla ökar samarbetsvillighet, även med individer utanför familjen. Så kallad reciprok altruism – hjälper jag dig nu, kommer du troligen att hjälpa mig vid behov – har lönat sig evolutionärt sett (De Waal, 2013).
Medkänslas biologi
Medkänsla uppstår i en rad neurologiska system som ständigt samspelar på flera nivåer och kan egentligen inte separeras. Upplevelser, livsval och genetisk disposition avgör hur starka kopplingarna är och vilka områden som är mest ”tränade” (Simon-Thomas, 2013). Exempel på områden är insula, en del av hjärnan där man lokaliserat förmågan att känna med sig själv och andra; och vagusnerven som ibland kallas ”kärleksnerven” då den bidrar till en känsla av samhörighet med andra genom dess utsöndring av oxytocin (Keltner, 2012) – ”närhetens hormon” (Uvnäs-Moberg, 2009).
Dacher Keltner, en av världens ledande forskare inom positiv psykologi berättar om Oxytocin:
Författaren och journalisten David Lagercrantz beskriver i Sommar i P1 sin relation till den dominante fadern tillika författaren Olof Lagercrantz. Hela livet söker David faderns godkännande; att få duga.
Denna förväntan på bekräftelse från föräldrarna är det många av oss som lever med långt upp i åren. Till och med när mamma eller pappa inte längre finns i livet, präglas tanke och handling av vad de skulle ha gillat eller inte. I det lilla hör man rösten om att inte skära brödet på fel sätt, i det stora väljer vi ofta omedvetet partners som påminner om föräldern, och därmed fortsätter den psykologiska dansen.
Att föräldern är en psykologisk centralpunkt blir tydligt även när hen inte existerar. Psykologer menar att ”fadershunger” utlöser allehanda utvecklingssår såsom narcissism, sömnsvårigheter och ätstörningar – den känslomässiga brist det innebär att inte ha en far, dövas med mat.
Två klassiska komplex (omedvetna psykologiska strukturer) är oidipuskomplexet från den grekiska mytolgoin där Oidipus gifter sig med sin mor. Motsvarigheten för kvinnor är elektrakomplexet.
Just omedvetenheten om den dolda drivkraften gör det svårt att komma åt dessa inre mönster. Vill man hitta komplex ska man uppmärksamma de tillfällena då starka, svårkontrollerade känslor snabbt tar över ens väsen. Avundsjuka och hat men även positiva känslor. Vi speglar i oss själva genom andra. Det som vi finner beundransvärt hos medmänniskor, är ofta de egenskaper som är goda i oss själva. Vi ser inte världen som den är – utan som vi är.
I sagan symboliseras fadern av den gamle, kraftlöse kungen: stagnation och ”vet-bäst-mentalitet” behöver störtas och bytas ut av prinsen eller den intutive dummerjönsen. Samtidigt bär kungen på visdom, stabilitet och grundtrygghet. Den gode faderns famn att vila, särskilt i kristider.
Närliggande till föräldrakomplexet är auktoritetskomplexet, det vill säga tolkningen av den sociala rangordningen. Underlägsenhet kontra överlägsenhet och vår egen plats på den stegen.
De nutida stora, kollektiva rörelserna med ett ifrågasättande av överstaten EU är en reaktion på att inte ha blivit lyssnad på. ”Pappa” har inte förstått människors behov av rättvisa strukturer, inte sådana som upplevs som gynnsamma enbart för vissa. Den gode föräldern sätter de yttre ramarna men detaljstyr inte inom dem. Alla behöver hitta sin unika röst. Det är inte möjligt när man dränks av ständig fostran och direktiv.
Uppvaknadet för makt-papporna är idag brutalt. Vitala delar av slottsbyggnaden har sprängts undan av krafter man inte räknat med.
Inte heller folket förstår kraften i det kollektiva omedvetnas strömningar utan räds nu sitt eget handlade. För även om engelsmännen idag frenetiskt googlar för att förstå Eu är och att de ekonomiska implikationerna sakta går upp för dem, så har man handlat utifrån en känsla av att inte få ha inkluderats i att styra sitt eget öde. Konungen har inte lyckats skapa harmoni i riket. Rädslan för resursbrist när marknaden mättas av drivna östeuropeer har inte stillats genom pedagogik och dialog utan har i stället ökats genom polarisering, förenkling och rena lögner. Idag står man faderslös – utan EU och utan ett stabilt nationellt ledarskap.
Genom självkännedom om inre drivkrafter och om våra gemensamma kollektiva mönster, blir vi bättre rustade för att inte behöva driva viktiga frågor till sin yttersta spets och därmed skapa kaos. Den nya tidens ledarskap i en komplex och snabbfotad värld, handlar inte längre om hierarkier, utan om delaktighet och kommunikation.
Så vad sker nu i detta maktvakkuum? David Lagercrantz sluter cirkeln i sitt sommarprat genom att ömsint läsa sin då 83-årige fars självkritiska ord men vänder dem tillbaka i medkänsla:
När jag läser det nu, drömmer jag om att vi byter roller, han och jag – och att det nu istället är jag som stryker honom över håret och säger med min mildaste röst:
-Hur kan du Olof, som är så rikt begåvad och gjort så mycket, känna avsky över dig själv?
Genom benådadet befriar David både fadern och sig själv från det mindervärdeskomplex som följt dem i generationer. När David nås av faderns dödsbud reagerar han kaotiskt, slår omkring sig – är förtvivlad (faderskomplexet aktiveras med full kraft). Vid likvaken läser familjen Olofs dikter i timtal, som för att besvärja det oåterkalleliga (man vill ha tillbaka det man känner till, oavsett hur det sett ut).
Till slut är David författare. Han går i faderns fotspår men på sitt eget sätt (utveckling går inte att stoppa). Genom att visa sin sårbarhet, möta inre demoner och ta risker; genom att dela med sig av sin livresa och rikta fokus på att trösta andra mer än att kretsa runt egna sår, symboliserar Lagerkrantz jr den nya tidens föräldraskap och ledarskap.
Ett ledarskap som nationalstat och EU som kan välja i efterdyningarna av Brexit.
