av Jannike Nordensson | sep 8, 2020 | Psykologi
Treåringen bombarderas med instruktioner: ”Akta dig”, ”Rör inte”, ”Kom hit”, ”Gå dit”, ”Klappa inte hunden”, ”Ät inte sånt”, ”Tvätta händerna”. Grannfruns mässande hörs dagligen. Uppmaningarna bottnar säkerligen i välvilja, men är kanske också signaler till omgivningen om att här är en som minsann gör sitt föräldraarbete.
Berkely universitets Greater good Science center (GGSC) recenserar Shefali Tsabarys bok The awakened family. Trots att det finns några faktafel så är hennes arbete viktigt. Tsabary tar upp vikten av att som förälder lära sig mindfulness i praktiken av sina barn, istället för att tro sig veta bäst och ständigt programmera dem med en rad förbud. Redan här får man förstås understryka att barn behöver ledning, men i måttlig mängd och verkligen inte genom kadavardisciplin i form av exempelvis skamvrå. I forskningsstudier ser man att om föräldrarna får hjälp med sitt psykiska mående, så förbättras det också hos barnen. Det är alltså de vuxnas beteende som avgör hur barnen mår. Genom stöttning och kärlek istället för kontroll och styrning blir barnen tryggare och mer psykiskt stabila.
Barn föds med en naturlig nyfikenhet på livet som det är lätt att bli avundsjuk på som vuxen. Magin i maskrosens beska smak och kladdiga gula har av den vuxne sedan länge ersatts med etiketten ”ogräs”. Att återgå till att betrakta världen som om den vore ny varje dag, är vägen till existentiella kvaliteteter såsom att känna förundran och hopp. I tider som dessa är det extra viktigt att se allt det goda i tillvaron, därför är barnets förhållningssätt en källa till inre balans och fred.
Att ha en tonåring i hemmet är en sann gåva. Det är som en stor spegel sätts upp och dagligen uppstår möjligheter att se sig själv bortom egot och gamla vanor. Man får utmana sitt kontrollbehov, ifrågasätta normer skapade både av generationer före och sånt som man själv samlat på sig genom livet och man tvingas tänka i nya banor kring ämnen och händelser som aldrig funnits tidigare.
Ibland får självbilden hårda törnar – det är enkelt att sitta predika om hur man ska bete sig här i världen men inte alltid lika lätt att leva upp till och det är tonåringen snabb på att nosa upp och påpeka. Hyckleri godtas inte! Rättspatoset är intakt!
Samtidigt så finns ingen så lojal och kärleksfull som tonåringen. När jag av stress och förtvivlan brister ut i gråt är det hennes varma famn och lugnande röst som verkligen tröstar.
Och av visdomen hon redan äger är ett uns från mig själv men allra mest från den väg hon gått sedan 15 år. Människor hon mött, predispositioner i kroppens kemi, kunskap som lagrats, känslor och tankar – alla upplevelser av livet hon har, Att tro att jag som förälder har rätt i allt, måste bestämma och till och med bestraffa när hon gör sina erfarehenter, är inget annat än högmod.
Allt jag nu kan göra är att finnas som medmänniska, mentor och kärlekskälla.
Allt jag nu kan göra är att ha tillit till att jag gjorde mitt jobb med det lilla barnet så gott det gick, för att nu låta den unga människan fortsätta vandra sina väg.
av Jannike Nordensson | sep 8, 2016 | Psykologi
Författaren och journalisten David Lagercrantz beskriver i Sommar i P1 sin relation till den dominante fadern tillika författaren Olof Lagercrantz. Hela livet söker David faderns godkännande; att få duga.
Denna förväntan på bekräftelse från föräldrarna är det många av oss som lever med långt upp i åren. Till och med när mamma eller pappa inte längre finns i livet, präglas tanke och handling av vad de skulle ha gillat eller inte. I det lilla hör man rösten om att inte skära brödet på fel sätt, i det stora väljer vi ofta omedvetet partners som påminner om föräldern, och därmed fortsätter den psykologiska dansen.
Att föräldern är en psykologisk centralpunkt blir tydligt även när hen inte existerar. Psykologer menar att ”fadershunger” utlöser allehanda utvecklingssår såsom narcissism, sömnsvårigheter och ätstörningar – den känslomässiga brist det innebär att inte ha en far, dövas med mat.
Två klassiska komplex (omedvetna psykologiska strukturer) är oidipuskomplexet från den grekiska mytolgoin där Oidipus gifter sig med sin mor. Motsvarigheten för kvinnor är elektrakomplexet.
Just omedvetenheten om den dolda drivkraften gör det svårt att komma åt dessa inre mönster. Vill man hitta komplex ska man uppmärksamma de tillfällena då starka, svårkontrollerade känslor snabbt tar över ens väsen. Avundsjuka och hat men även positiva känslor. Vi speglar i oss själva genom andra. Det som vi finner beundransvärt hos medmänniskor, är ofta de egenskaper som är goda i oss själva. Vi ser inte världen som den är – utan som vi är.
I sagan symboliseras fadern av den gamle, kraftlöse kungen: stagnation och ”vet-bäst-mentalitet” behöver störtas och bytas ut av prinsen eller den intutive dummerjönsen. Samtidigt bär kungen på visdom, stabilitet och grundtrygghet. Den gode faderns famn att vila, särskilt i kristider.
Närliggande till föräldrakomplexet är auktoritetskomplexet, det vill säga tolkningen av den sociala rangordningen. Underlägsenhet kontra överlägsenhet och vår egen plats på den stegen.
De nutida stora, kollektiva rörelserna med ett ifrågasättande av överstaten EU är en reaktion på att inte ha blivit lyssnad på. ”Pappa” har inte förstått människors behov av rättvisa strukturer, inte sådana som upplevs som gynnsamma enbart för vissa. Den gode föräldern sätter de yttre ramarna men detaljstyr inte inom dem. Alla behöver hitta sin unika röst. Det är inte möjligt när man dränks av ständig fostran och direktiv.
Uppvaknadet för makt-papporna är idag brutalt. Vitala delar av slottsbyggnaden har sprängts undan av krafter man inte räknat med.
Inte heller folket förstår kraften i det kollektiva omedvetnas strömningar utan räds nu sitt eget handlade. För även om engelsmännen idag frenetiskt googlar för att förstå Eu är och att de ekonomiska implikationerna sakta går upp för dem, så har man handlat utifrån en känsla av att inte få ha inkluderats i att styra sitt eget öde. Konungen har inte lyckats skapa harmoni i riket. Rädslan för resursbrist när marknaden mättas av drivna östeuropeer har inte stillats genom pedagogik och dialog utan har i stället ökats genom polarisering, förenkling och rena lögner. Idag står man faderslös – utan EU och utan ett stabilt nationellt ledarskap.
Genom självkännedom om inre drivkrafter och om våra gemensamma kollektiva mönster, blir vi bättre rustade för att inte behöva driva viktiga frågor till sin yttersta spets och därmed skapa kaos. Den nya tidens ledarskap i en komplex och snabbfotad värld, handlar inte längre om hierarkier, utan om delaktighet och kommunikation.
Så vad sker nu i detta maktvakkuum? David Lagercrantz sluter cirkeln i sitt sommarprat genom att ömsint läsa sin då 83-årige fars självkritiska ord men vänder dem tillbaka i medkänsla:
När jag läser det nu, drömmer jag om att vi byter roller, han och jag – och att det nu istället är jag som stryker honom över håret och säger med min mildaste röst:
-Hur kan du Olof, som är så rikt begåvad och gjort så mycket, känna avsky över dig själv?
Genom benådadet befriar David både fadern och sig själv från det mindervärdeskomplex som följt dem i generationer. När David nås av faderns dödsbud reagerar han kaotiskt, slår omkring sig – är förtvivlad (faderskomplexet aktiveras med full kraft). Vid likvaken läser familjen Olofs dikter i timtal, som för att besvärja det oåterkalleliga (man vill ha tillbaka det man känner till, oavsett hur det sett ut).
Till slut är David författare. Han går i faderns fotspår men på sitt eget sätt (utveckling går inte att stoppa). Genom att visa sin sårbarhet, möta inre demoner och ta risker; genom att dela med sig av sin livresa och rikta fokus på att trösta andra mer än att kretsa runt egna sår, symboliserar Lagerkrantz jr den nya tidens föräldraskap och ledarskap.
Ett ledarskap som nationalstat och EU som kan välja i efterdyningarna av Brexit.
Läs mer
Känslofylld Lagercrantz i stark svensk start, Aftonbladet 160625
DN.se/brexit
Världen efter Brexit, Godmorgon världen, SR P1, 160626
