av Jannike Nordensson | sep 8, 2020 | Kreativitet
Det finns en uppsjö av böcker om skrivande. En riktigt trevlig är resejournalisten Tomas Polvalls bok ”På väg- Res, skriv och fotografera” (Bokpro, 2008).
I avsnittet som handlar om skrivandets vedermödor berättar Polvall personligt och klokt om när han insåg att han behövde släppa självkritik och ambition för att hitta lusten till skrivandet. Han blandar kända författares citat, smarta skrivråd och varm peppning med lätt hand. Allt illustrerat med snygga foton från sina många resereportage.
Resesektionen inspirerar utifrån Polvalls långa erfarenhet både långt bort i världen och på hemmaplan. På en enda sida (127) sammanfattar han rakt och enkelt hur man reser ansvarsfullt. En viktig aspekt då turismen ökar förståelsen mellan folk, men även bidrar till påfrestningar socialt och ekologiskt, på planeten.
Fotograferingsdelen är kärnfull och handfast, nästan lite för kort. V
ill man vidareutveckla sitt fotande kan man med fördel komplettera Polvall med Göran Segeholms lättillgängliga och fullmatade, ”Konsten att ta vinnande bilder”.
Men på det stora hela är ”På väg…” en liten pärla för den som vill kittla igång den kreativa skriv-och bildprocessen både för resereportage och annat.
av Jannike Nordensson | sep 8, 2020 | Psykologi
Att använda och lära sig förstå tarotkortens gamla och mystiska konst är att erkänna och utveckla förståelse för dold kunskap inom psyket. Detta väcker djupare skikt av själserfarenhet .
Ur”Tarot”, Tad Mann (1996)
Livet kan emellanåt te sig kaotiskt. Varje ålder, relation, kultur, har sina utmaningar. Med tiden blir vi förhoppningsvis klokare och kan med större klarhet se tillbaka på en meanderslinga av skeenden som lett från det ena till det andra, mer eller mindre medvetet.
På ett sätt är varje livsresa unik, på ett annat sätt universell. Det är den universella processen som tarot-kortens symboler och sammansättning berättar om. När man drar ett kort eller lägger en hel läggning, är det essensen av mänskligt liv och mänsklig potential som speglas. Det kollektiva omedvetna synnliggörs; såsom en blixt lyser upp i mörkret, blir allt för ett ögonblick tydligt.
Tarot har en över 600 år lång historia och är en av västvärldens främsta, mystiska verktyg. Tarot inbegriper flera symbolsystem: Talsymboler, de fyra elementen (jord, vatten, eld och luft), Kabbala och astrologi.
Korten i sig är inte magiska, det är 78 papperslappar med bilder och siffror på. Magin är samtalet som uppstår när man reflekterar kring korten och lyfter till ytan det man egentligen redan vet, men inte lyckats få tag på eller vågat se.
De arketypiska symbolerna som Narren eller Magikern, visar oss de grundmönster som finns hos alla vilket ökar självkännedomen om den egna potentialen. Med ökad kunskap hör vi lättare kallet, vad vi innerst inne vill. Man får en möjlighet att fatta beslut och välja ett liv utifrån det man har med sig och det man önskar ska manifesteras. Därmed kan var och en skapa sin egen framtid och hamna på ”rätt plats” i den mänskliga väven. I den aspekten kan tarot kallas spådom.
av Jannike Nordensson | sep 8, 2020 | Psykologi
En gång ägde jag en bok som hette ”Tilliten bärs på tusen axlar”. Den försvann innan jag hann läsa den, men titeln berättar något viktigt om det som av den amerikanske statsvetaren Robert Putnam, kallas socialt kapital. Tillit skapas genom att majoriteten av möten med medmänniskor, upplevs som bärande. Att vi kan lita på varandra helt enkelt.
Tillit är psykologiskt avgörande för oss som sociala varelser. Brist på tillit i relationen med omsorgspersoner när vi är spädbarn skadar hjärnan för livet. I samhället är tilliten ett viktigt smörjmedel för att exempelvis ekonomin ska fungera.
I internationella mätningar ligger Sverige i topp när det gäller detta kitt som för människor samman, och brist därpå – isär. Den svenske professorn i statsvetenskap Bo Rothstein, beskriver risken för detta på DN Kulturdebatt 2016-04-25 att ”Elitens trixande hotar den mellanmänskliga tilliten”. Artikeln följde i kölvattnet efter Kommunal-skandalen och Panama-dokumentens publicering.
Rothstein varnar för när eliten agerar bedrägligt. Hur deras beteende tolkas som en temperaturmätare på vad ”alla” gör med slutsatserna att ingen går att lita på och då kan jag lika bra göra samma sak. Det är som med barn, de gör inte som man säger, de gör som man gör. På samma sätt avläser vi samhällets auktoriteter och ledare.
En annan form av brist på tillit går att avläsa i många organisationer idag. Kanske är det globaliseringen som skapar ett behov av att falla tillbaka i Taylorism – den klassiska mangementteorin om att effektivisera och specialisera arbetet. Idag är den förklädd i flexibla arbetstider och touch&go-arbetsplatser men ett minskade antal människor ska leverera hög, mätbar kvalitet i ett system som sakta smalnar in mot en robotteknikvärld. Det har gått från bondesamhällets tillverkning för husbehov, över industraliseringen skriande behov av fysisk arbetskraft till ett tjänstsamälle där personalbehovet avtar för varje dag.
Till och med i den människonära omsorgsbranschen marknadsförs nu matningsmaskiner, tvättrobotar och intelligenta madrasser som ställer diagnoser bättre än vilken läkare som helst. Jobless growth kallas fenomenet – tillväxten ökar men behovet av arbetskraft miskar. Personalen som är kvar effektivitetsmäts in i minsta detalj.
Organisationers oförmåga att fånga upp den psykosociala ohälsa som nu sprungit förbi stenlunga och andra kroppsskador, är en annan variant av att tilliten inte längre verkar bäras av tusen axlar. Vi jobbar som maskiner men smörjs och underhålls inte, får inga nya reservdelar, utan tillåts att skära ihop utan att någon drar i nödbromsen. Man bara ersätts. Då minskar tilliten till arbetsgivare, samhällssystemet och förödande nog – till vår egen förmåga; till hela människovärdet. Några vågar tala. Men många ur denna icke försumbara del av arbetskaderns ryggrad mellan 25-54 år, smyger tystade undan för att lägga sina sista krafter på att få ut sina rättmätiga, statliga försäkringspengar.
Att utvecklingen skulle gå att stoppa, eller att det ens skulle vara önskvärt, är naivt. Alla tider har sin utvecklingsvärk, en del mer än andra. Det man dock behöver är att göra är att hålla sig i grundläggande värderingar, när det blåser hårt. Man kan ha personliga principer om medkänsla, sanning, integritet och så vidare, men på samhällsnivå verkar tillit vara det allra viktigaste, för att vi ska orka och vilja dela livsrum. Detta för att inte skapa klass-raviner där vi inte möts naturligt på våra boplatser eller låter den ack så långsamma och ibland korkade, men vad annars ska vi ta oss till? -demokratiprocessen försvagas.
Tilliten är inget statiskt tillstånd, den måste vinnas och aktivt bevaras, både mellan oss och inom oss. Tilliten till det egna jaget är avgörande för ett stabilt inre liv. Tilliten är svår att återfå om en gång naggad på. Tuff att bygga upp helt från grunden. Men det går. Allt sitter i huvudet. Revor i den sociala väven kan nästas ihop igen men först behöver man förstå hur de uppkommit och hur viktigt det är för en själv och andra att den finns där, i livets alla skeden.
av Jannike Nordensson | sep 8, 2020 | Självledarskap
Antalet ledarskapsmetoder är överväldigande och man behöver hitta sin egen som fungerar. Som ny chef har jag sökt ett förhållningssätt som skulle fungera i alla sitiuationer. Det som visat sig allra lättast i längden är att hålla sig till den gyllene regeln som grundprincip – var mot andra som du själv vill bli behandlad. Man kan förmedla både negativa och positiva saker om man utgår från hur man själv skulle vilja få dem till sig.
Personligen arbetar jag mycket med att tämja den inre kritikern som vi alla har med oss i mer eller mindre grad och som skapas tidigt i livet.
Jag har ganska nyligt kommit och minnas ett barndomsminne från ungefär tio års ålder. Vi åkte skidor med klassen och läraren hade tydligt instruerat att vi inte fick åka förbi den markering för avstigning när vi åkte liften. Men jag åkte längre, kanske för att jag gjort så de gånger vi varit i fjällen innan och jag ville visa mig på styva linan. När läraren, som var en person jag respekterade djupt och tyckte väldigt mycket om, fick se detta blev hen vansinnig (troligen av rädsla eftersom hen hade ansvaret över hela gruppen) och skällde ut mig inför hela skidbacken. Det var en fruktansvärd upplevelse som sitter som ett kroppsminne – denna känsla av att vara så totalt misslyckad och värdelös. Hen reagerade säkert med ryggmärgen men vi kan hjälpa till och rätta till varandra på så olika sätt.
Feedforward är ett ganska nytt begrepp som syftar på att inte älta det som gick fel förut – feedback, utan hur det ska bli bättre nästa gång. Det gör man genom att grunda sig i medkänslans princip, genom att söka framtida växt, inte genom att kväva varandra när vi gör de mänskliga misstag vi alltid gör.
Läs mer:
How the golden rule melts away management hurdles
av Jannike Nordensson | sep 8, 2020 | Psykologi
I en intervju i Expressen berättar Kattis Ahlström om utmaningarna som styvfamiljslivet innebär, och vikten av självmedkänsla. Hon tycker sig ändå ha haft ett barnperspektiv och det är riktigt – barnen är viktiga. Men eftersom att styvfamiljen är ett komplext socialt system i ständig förändring med många viljor, förväntningar och syften så är det inte lätt att navigera sig fram. Det går inte att sätta ett perspektiv framför ett annat – det gäller att kunna se och försöka förstå helheter.
Ett hjälpsamt sätt är att skaffa sig några grundläggande principer som står som hörnpinnar i det egna och i det gemensamma livet. Det kan exempelvis vara en viss mängd egentid per vecka för att få tid till reflektion och återhämtning. Andra principer kan vara att leka tillsammans – vuxna och barn, för att skapa kittet i familjen. En tredje princip kan vara att ledarduon, dvs de vuxna i en styvfamilj, investerar i coachning hos en terapeut några gånger om året, för att stärka relationen.
Grundläggande för att överhuvudtaget överleva i en styvfamilj är att fundera på om man ens vill vara där. Utifrån personlighet och livsväg kanske man behöver tacka nej trots att kärleken och attraktionen är stor eller så hittar man alternativa lösningar med exempelvis särboskap. Kärnfamiljsnormen passar långt ifrån alla..
Det finns en uppsjö av böcker om skrivande. En riktigt trevlig är resejournalisten Tomas Polvalls bok ”På väg- Res, skriv och fotografera” (Bokpro, 2008).