Medkänsla, empati, sympati, compassion, altrusim, självmedkänsla. Det finns ett antal överlappande begrepp som beskriver den där förmågan att sätta sig in vad andra känner och många gånger också sträcka sig bortom sin egen trygghetszon, undertrycka behov eller till och med offra livet för att lindra annans smärta.
Dr Tania Singer, chef för institutionen för social neurovetenskap vid Max-Planck-institutet i Leipzig bedriver med sina kollegor omfattande studier på empati. Deras aktuella forskning påvisar tre former av empati. Den första formen handlar om att reflexmässigt spegla andra. Börjar en gäspa, gäspar snart någon annan. Detta är nedärvt sedan födseln (Lagerström, 2014).
En variant på denna enklare form av empati är den som kallas kognitiv empati eller ”perspektivtagande”, det vill säga förmågan att veta hur någon annan känner och tänker. Denna förmåga kan exempelvis användas i ledarskapssammanhang för att motivera och stödja arbetstagares utveckling. Förmågan kan också utnyttjas av exempelvis sociopater för att manipulera omgivningen (Goleman, 2014); en sorts ”cold reading” för egna syften.
Den andra formen av empati och den som också direkt avses med begreppet empatienligt Singer (Lagerström, 2014), uppstår när vi ser annans smärta och därpå upplever den själva. Vid experiment på par där den ena partnern bevittnade sin partner utsättas för fysisk smärta, uppstod kortisolspåslag (stress) även hos iakttagaren. Empatin mättes i högre grad hos paren men uppstod även hos försökspersoner som inte hade en relation till varandra (Engert, Plessow, Miller, Kirschbaum, & Singer, 2014). I dessa situationer är iakttagarens spegel-neuroner aktiverade och sänder i princip samma signaler i dennes kropp som hos den som utsätts för smärta. Den här formen refereras också till som ”affective empathy” eller ”emotional empathy”(ung. ”känslomässig empati”) och kan vara dränerande för exempelvis vårdpersonal som ständigt möter andras lidande. I situationer där man upplever andras lidande men inte har möjlighet eller förmåga att lindra, exempelvis vid tv-sända katastrofer eller när man saknar sjukvårdskunskap på en olycksplats, så kan utbrändhet eller handlingsförlamning uppstå (Goleman, 2014).
Den tredje formen av empati, den Singer vill kalla compassion (från latinets compati´ som betyder ”lida med” ), handlar om omsorg, en sorts ”förfinad empati”. När compassion-tränade buddhistiska munkar blev presenterade med andras lidande aktiverades ventrala striatum, ett område i hjärnan för positiv belöning. De led alltså inte själva utan upplevde bara värme och omsorg såsom en förälder för sitt barn (Lagerström, 2014).
Psykologen Paul Ekman kallar detta för ”compassionate empathy” och menar att det just är en träningsbar förmåga att känna med andra, vilken utgår från insikten om att mänskligheten är förenad som en (Goleman, 2014).
Compassion som psykologiskt begrepp innefattar kognitiva, affektiva och beteendemässiga beståndsdelar och har ingen svensk översättning (Andersson & Viotti, 2013).
På julaftonen för några år sedan, kände jag såsom många andra gånger livet, en stark längtan efter att få in yoga i min vardag. Det är rätt många gånger jag varit på prova-på-pass och till och med startat någon termin men aldrig riktigt blivit fast. I samband med en sabbad rygg vid dotterns förlossning för nästan 20 år sedan, lärde jag och till och med utbildade jag mig till qigong-ledare. Ibland gör jag det ganska enkla programmet, men långt ifrån regelbundet, och särskilt inte när jag bäst behöver det – i stressiga perioder i livet. Visst är väl det konstigt? När man mår bra funkar det med träning och mathållning; när man mår dåligt blir det ändå värre för man ligger i en hög under täcket och knaprar lökchips.
Så var det då julafton och jag ville yoga men på det enklast tänkbara sättet – inga komplicerade, svårkoordinerade rörelser och inga studios på udda tider långt hemifrån. Som av en slump (finns den?) hittade jag Magdalena Mecweldsapp och fantastiska bok ”Vila dig i form med yinyoga”. Sedan dess är jag fast. För ett rörligt sinne är yinyogans effekter oöverträffade!
Yinyogans tre grundpriciper: 1) Kom i postionen tills du når din gräns, 2) Var stilla, 3) Stanna i postionen under en längre tid.
Grundprinciperna gör att man förbättrar sin uthållighet och vighet men i samspel med kroppen. Man stretchar inte, man pressar inte musklerna, utan under tiden som går (3-5 minuter) släpper lager av lager med spänningar i stilla takt. Vad som sker är att man medvetet och medkännande accepterat varandet och släpper taget när det är dags. Yinyogan är i grunden en mindfulness-träning genom kropp i vila men samtidigt utmanande. Ligament öppnas upp och energibanorna får nytt liv. Testa!
Östersjön är kav lugn. Fast det bara är i början på juni är det högsommarvarmt. Vi är på tjejresa – dottern, hennes kompis och jag.
Det händer nåt med kreativiteten när man är på väg. Alla invanda rutiner och tankemönster bryts och nya vinklingar får smyga in i medvetandet.
Jag har på mig en klänning, visserligen svart men att byta klädstil är också en form av resande. Höga klackar förändrar musklernas kontraktiton, kjoltyg ger benen en annan taktil känsla än byxor, slyngliga örhängen sätter huvudet på plats på ett helt annat sätt än pärlor eller inget alls. En parfymdoft från nattklubbar i London skickar en 25 år tillbaks i tiden.
Med enkla medel byter vi verkligheter i ett nafs, det gäller bara att komma ihåg det – att vi hela tiden upplever vår värld genom yttre stimuli vi i låg grad kan styra och ständigt tolkar. Men genom möjligheten att aktivt ta medvetna beslut om vart vi vill vara, hur vi vill uppfattas och på vilket sätt vi vill känna oss, skapas den egna världen genom medvetna – eller omedvetna beslut. Beslut som behöver bli handling – inget av det som sker i huvudet är på riktigt. Först när vi manifesterar tanken i världen finns våra drömmar, intentioner och idéer. Allt annat är snömos.
Visst är det som allra roligast att läsa böcker som lär ut sånt man inte visste något om? Det kan vara allt från historiska fakta eller spejsig teknik till avancerade relationssituationer som man kan applicera på sitt eget liv. På fackspråk kallas detta infotainment.
Hur blir man då själv en sån där folkbildande författare? Många skriver ju böcker utifrån sånt de redan kan -gräver där de står liksom. Det är ju enklast och ger läsaren en gedigen inblick i livet som sotare/ präst / amiral, eller vad man nu sommarjobbade med 1994.
Men när man sedan tömt det minnet kan det vara spännande att utmana sig själv genom att vidga sitt kunskapsfält en aning. Ibland kan det ju vara direkt tvunget, om man skaffat sig en karaktär som råkar vara sotare/ präst / amiral och man istället låg på stranden hela sommaren 1994.
Klart man kan googla men vill man göra en riktig djupdykning i ett ämne, vill jag nu tipsa om forskningsrapporter. I dem kan kan hitta många spännande uppslag och fördjupningsmaterial och de är faktiskt inte så svåra att läsa som man först kan tro.
http://www.diva-portal.org är en lättillgänglig portal att börja i. Sök på ett ord som verkar intressant – varför inte sotare, präst eller amiral? Eller kanske beteenden (psykopati?) eller fenomen (skilsmässa?). Är du hygglig på engelska ökar träffarna rejält och du får ännu mer att undersöka.
Man behöver inte läsa hela rapporten (alla finns inte heller tillgängliga här, så vill du se dem så klickar du i ”Endast dokument med fulltext” på första sidan)
Men de allra flesta har publicerat sina sk. abstract direkt på diva-portalen. Abstract är en kort, koncis sammanfattning av hela uppsatsen/rapporten/artikeln. Genom den blir du snabbt lärd genom pålitliga, vetenskapliga källor och din text får det där extra lyftet.
