Så många år har jag försökt att förstå mig själv och omvärlden. Jag har alltid känt mig som en fisk på land. Fika-prat gör mig alltid nervös, för det verkar förväntas att välja en social kod som aldrig varit synlig för mig.
Så jag studerade psykologi och alla möjliga kurser i högt och lågt. Skrev och läste. Läste lite till. Men den där känslan av att inte riktigt vara i synk med matrix runt mig, gick inte att skaka bort.
Så följde jag en impuls jag haft i decennier, men förtryckt. Jag anmälde mig till en massagekurs. Och med ens hittar jag hem. I min kropp, i andras kroppar. Hudnära och kroppsvarmt. Den magin, den närheten. Fast allt är väldigt uppstyrt med speciella grepp på latinska muskler – så öppnar sig plötsligt en ny värld där mina händer är språket som alla förstår, inklusive jag själv.
När jag dansar runt en främlings bara hud. När mina fingerblommor lugnar energin mellan oss – och hon somnar. Hennes ansikte är avslappnat och sårbart. När hon snarkar till och inte vill gå när tiden är ute. Då har mitt nervsystem äntligen hittat ett sätt att vila. Inget prat, inga lösningar. Inga förväntningar, inga mål. Bara den där helande, kravlösa kroppsdansen.
Jag hävdar alltid att en organisations hälsotillstånd är en direkt spegling av den högsta ledningens kompetens. Allting strilar neråt. Och en ledningsgrupp är ingen abstrakt entitet. Ingen högre stående enhet av visdom och mod. Nej, en ledning består av människor som är mer eller mindre medvetna om sina drivkrafter, värderingar och mål. Som har en viss nivå av förståelse för vad som sker runtomkring dem.
Dessvärre tenderar man att komma längre bort från verksamheten, ju högre upp i näringskedjan man befinner sig. Det man är satt att styra blir mer och mer oförståeligt. Man ska ge vård och omsorg, men skapar ett berg av patienter från de egna leden. Man är tänkt att skydda medborgare från brott, men är själv förövare.
Särskilt inte som de ytterst ansvariga – de som brukar glömma att de de facto är arbetsgivaren – politiken, när de inte har vett att ställa krav förrän skiten har träffat fläkten i sådan omfattning att inte ens ett barn missar det…ja då är det enda man kan vara tacksam över, är att journalister ändå följt arbetsbeskrivningen: granska makten sakligt och opartiskt.
Jag skriver en bok om sotare och pyntar med ”sotare i kulturen”. Jag älskar Astrid Lindgrens ”Madicken och Junibackens pims” och scenen med ”Alva på bal” med sotaren som hjälte. Åh! Såå hjärtevärmande. Här läser jag in den, på sidan i sängen med en halvdålig mikrofon. Men i alla fall…kan du hålla dig från tårarna på slutet? Jag kunde det knappt när jag läste…
”Vi lär med handen. Sedan minns handen” Aristoteles
Varje fartyg ska under sin resa föra logg. Korta anteckningar över väder, vind och avstånd till och från destinationer. Vilka finns med ombord, hur många timmar har motorn gått och hur mycket bränsle finns kvar. Sen finns en rad för kommentarer.
Om alla instrument skulle slås ut ombord, finns aktuell data lätt tillgänglig för att kunna navigera ändå. Vid särskilda händelser där en haverikommission kan komma att behöva utreda, är loggboken en viktig pusselbit.
Ett dagligt skrivande innebär en stund för reflektion och är en av grundpelarna för att utveckla gott ledarskap. Vad har hänt under dagen, är jag på rätt väg, vad finns att vara tacksam över?
Papper och penna. Det är allt. Syftet med att skriva för hand är att man lär sig bättre och kommer i djupare kontakt med sin inre kärna.
Det är ingen rättstavningstävling eller grammatisk övning, utan du skriver för att rensa skallen. Det görs allra bäst analogt.[1] Det spelar ingen roll om du har ful handstil eller stavar fel. I detta första stadie av att samla in material från det omedvetna, researchar i ett särskilt ämne eller skriver ner en livsmantel, behöver handen och hjärnan arbeta tillsammans i en annan takt än via tangentbordet.[2]
Men! Det är fortfarande själva reflektionen som är grejen, så om det går snabbare eller du känner dig mer bekväm med att skriva i mobilens anteckningar till exempel – gör det!
För att kunna leda andra måste man vilja människor väl och man måste börja med sig själv. Så klichéartat är det.
Omfattningen av hur väl ledarskap med andra fungerar, begränsas enbart av vidden i hur mycket du hanterar din egen historia, dina styrkor och svagheter och din förmåga att älska.
Inte älska i den romantiska meningen, utan i att vilja ge av sig själv och sina talanger för att stötta andra i deras framåtrörelse. Det innebär aldrig att själv vara perfekt, snarare tvärtom.
Det handlar om att trots allt kunna lägga armarna runt sig själv och säga, du funkar- du duger och det gör alla andra också. För att det är smärtsamt att vara människa och vi tar alla till olika strategier för att stå ut och överleva. Det är hela livets grundläggande premiss.
Trots det väljer man en väg framåt, trots det lägger man sig inte på rygg med blottad strupe och gör sig till offer. Eller sätter sig på andra, härskar, för att själv ta sig framåt – är man på det sättet kommer man aldrig uppåt i psykologisk och andlig mening.
Man står som Invictus i stormens öga och accepterar det som sker tills det slutar ske. Då kommer kraften och visdomen. Och först då kommer är man värdig att leda och att följas.
