Det måste vara riktigt illa om du som har en sån arbetsmoral är hemma en hel vecka. Krya på dig!
Skriver fransmannen som jag inte har känt så länge. Jag har attraherats av hans energi. Hur han jobbar, tränar extremsport, är pappa på halvtid.
Nu när jag tagit ansvar för mitt mående genom att sjukskriva mig, slår hans två meningar mig rätt i solar plexus. Så många svar går jag och grunnar på. Att min arbetsmoral är högre än någonsin – att detta med att stanna upp och ta hand om hur det känns är en hög form av ledarskap och inre arbete. Hur många vågar det innan det är för sent?
Det är skammen i mig som vill sätta honom på plats. För jag vill inte vara i det här läget, ha hamnat här. Det har jag skrivit till en kollega också – att visst är jobbet för djävligt men jag är mest arg på mig själv att jag lät saker gå för långt. Att jag borde ha lejt bort den där flytten av dottern, som blev det sista strået på kamelens rygg.
Hela tiden drar jag samma slutsats – att jag borde kunnat göra bättre i ett vansinnigt system. Om inte annat borde jag ha fattat med min personlighet att ha lämnat för länge sen. Borde inte lekt med elden. Jag försöker boka tid igen inom psykiatrin för visst måste jag ha nån sorts bipolaritet med dessa svängningar – detta drag under galoscherna kontra att ligga i sängen och stirra mot balkongerna i huset mitt emot, utan att se dem. Utan att någonsin kunna redogöra för på vilken våning de har ett parasoll eller inte, trots att jag ägnat dagar och nätter åt att bara stirra ut åt det hållet.
Och nu gör jag det officiellt. Alltså inte bara helger och kvällar utan även på vardagar när jag borde vara på jobbet och prestera. Jag undrar varför det blivit så här, för egentligen är min belastning mindre än någonsin och jag har ju en slutpunkt – en tjänstledighet om sex månader i uppsegling. Det är bara 10 veckor kvar, varför håller jag inte ut bara? Varför går jag inte till jobbet, ler och vinkar och går hem igen? Absolut ingen skulle bry sig. Att prestera eller leverera är inget krav. Att vara på plats är inget krav. Jag kan få min lönecheck på 50 000 kronor i månaden och inte göra ett skit. Vilket drömupplägg tänker du.
Men det han skriver, fransmannen – om min arbetsmoral, det är den som står vägen för det där ”manana-beteendet” som en vän inom facket beskriver det. Jag anser att har man tagit på sig en uppgift så ska den genomföras. Och är man dessutom chef så har man ett extra ansvar och det är vad man får den högre lönen för. Men när jag ser att det det motsatta gäller – personalen utsätts för risker och slitage varje dag men trots mina ansträngningar att signalera uppåt så sker ingen förändring – år efter år, det är då jag går sönder. Nästan.
Det är då jag inser att jag gjort exakt det Einstein definierar som dårskap – att upprepa samma beteende om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat. Skulle jag gjort som vanligt, skulle jag den här veckan suttit i möten om saker som pågått i decennier men inte lösts, i projekt som drivs av okunniga projektledare som skulle leda till ytterligare påfrestning på de på golvet, och så skulle jag behövt att utdela en varning mot en person utifrån den arbetsrättsliga process som är knivskarp mot de lågavlönade, men icke existerande högre upp i hierarkierna.
Så jag tänker för mig själv, mon chérie – min arbetsmoral den har nått högre höjder. Den har insett att det allra största man kan göra är att lyfta ett tyst långfinger åt dårhuset – i en hel vecka! Eller nej, det är fel. Det största man kan göra är att lyssna på ett hjärta som gråter.
Visst vill vi alla leva lyckliga, positiva liv men forskningen visar att jakten på lycka kan ha motsatt verkan. Så hur gör man då?
Ta små doser medvetet valda, prioriterade lyckokorn. I stället för att tro att hela dagarna ska vara som rosenfluff, spräng in tillfällen av välbefinnande. En stilla promenad med partnern, lyssna på älsklingsmusiken eller njuta av en god måltid.
Det gäller att skapa ”sjok” av en dag som är okej, inte känna efter varje minut och därmed dras med av tillfälliga upp-och nergångar i känslotillståndet. Med den insikten kan man också välja bort situationer man vet innebär negativa känslor.
När du gör stora val i livet, såsom vilken arbetsplats du skall spendera en stor del av din vakna tid på, tänk på vad som gynnar dig på sikt.
Gör det till en sport att sträva efter att skapa små lyckotillfällen i vardagen istället för att satsa allt på att ta igen allt under semestern, eller när du vunnit Nobel-priset – den sortens välbefinnande tonar snart ut.
Å andra sidan- hela livet hänger inte på maximal lycka, då är vi tillbaka i det tänkande som gör att man slår knut på sig själv och blir olycklig. Att leva innebär även lidande, sorg och olycka och måste finnas där för att vi ska veta vad vi behöver och vill.
Att ständigt bevaka sitt lyckotillstånd innebär också alldeles för mycket självupptagenhet vilket paradoxalt nog ger mindre lycka.
Det tillstånd vi mår bra i är det som kallas ”flow” – när vi uppslukas i en uppgift att vi glömmer egot. Det kan vara allt från att laga mat, gå på hockey eller dansa. (Topp två enligt forskningen är att vara med nära och kära och fysisk träning) Och återigen, det räcker med korta stunder – 20 minuter om dagen funkar bra.
Nyckeln är att inte ha för högt ställda krav men samtidigt förstå och göra lite av det som gör just dig lyckligare.
Vår lycka påverkar vi väldigt mycket själva – ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det”. Här kommer lite träningstips.
Träna ofta och helhjärtat! Gärna varje kväll innan du somnar! Även om det kan kännas konstigt i början så är det vetenskapligt bevisat att det fungerar
Lyckoträning under ca 10 minuter:
Tänk på tre bra saker som hänt under dagen. Vad var det som hände? Både stora och små saker. Varför hände det?
Skriv en titel: ”En kollega berömde mitt arbete i projektet”
Skriv ner så detaljerat som möjligt av vad som hände, vem som sade vad osv.”När jag hade gjort presentationen klar i stora konferensrummet på 5:an så sa Kalle att det var genialiskt, ”Varför hade ingen tänkt på det här förut?”. Jag blev generad och sa att det var väl inte så mycket, men han var ihärdig och berömde mig jättemycket. Och då sa jag tack och log från öra till öra.
Skriv ner hur det kändes då och hur det känns nu när du skriver.”Jag var så himla glad och stolt. Allt arbete jag lagt ner var så värt det. När jag tänker på det nu blir jag glad igen och känner mig stark. Jag vågar ta på mig större uppgifter nu känns det som.”
I en spansk studie med 15000 deltagare kunde man se att gruppen som höll sig till en så kallad medelhavsdiet eller dieter med tonvikt på vegetarisk kost klarade sig bättre från depression än dem som inte ändrade sina matvanor.
Det verkar som om Omega 3-fettsyrorna som förekommer i de här dieterna har en stor påverkan på hur väl signalsubstanserna i hjärnan kommunicerar
De som hyfsat höll sig till dieterna hade samma effekt som de som var strikta. Det verkar betyda att bara man får i sig det man ska så får man den positiva effekten.
Dock ska man ju som alltid tänka kritiskt om vetenskapliga rön – forskarna själva understryker att man inte vet ifall det är så att depressionen som påverkar vad man äter, eller maten som påverkar depressionen.
Och det är ingen idé att proppa i sig omega 3 på burk. Det är kombinationen av det man äter som spelar roll. Men eftersom hjärnan mest består av fett är det rimligt att anta att fettet vi äter spelar roll.
Bra att äta är då nötter, frukt, grönskaker och andra matvaror som innehåller mycket Omega 3-fetter.
På julaftonen för några år sedan, kände jag såsom många andra gånger livet, en stark längtan efter att få in yoga i min vardag. Det är rätt många gånger jag varit på prova-på-pass och till och med startat någon termin men aldrig riktigt blivit fast. I samband med en sabbad rygg vid dotterns förlossning för nästan 20 år sedan, lärde jag och till och med utbildade jag mig till qigong-ledare. Ibland gör jag det ganska enkla programmet, men långt ifrån regelbundet, och särskilt inte när jag bäst behöver det – i stressiga perioder i livet. Visst är väl det konstigt? När man mår bra funkar det med träning och mathållning; när man mår dåligt blir det ändå värre för man ligger i en hög under täcket och knaprar lökchips.
Så var det då julafton och jag ville yoga men på det enklast tänkbara sättet – inga komplicerade, svårkoordinerade rörelser och inga studios på udda tider långt hemifrån. Som av en slump (finns den?) hittade jag Magdalena Mecweldsapp och fantastiska bok ”Vila dig i form med yinyoga”. Sedan dess är jag fast. För ett rörligt sinne är yinyogans effekter oöverträffade!
Yinyogans tre grundpriciper: 1) Kom i postionen tills du når din gräns, 2) Var stilla, 3) Stanna i postionen under en längre tid.
Grundprinciperna gör att man förbättrar sin uthållighet och vighet men i samspel med kroppen. Man stretchar inte, man pressar inte musklerna, utan under tiden som går (3-5 minuter) släpper lager av lager med spänningar i stilla takt. Vad som sker är att man medvetet och medkännande accepterat varandet och släpper taget när det är dags. Yinyogan är i grunden en mindfulness-träning genom kropp i vila men samtidigt utmanande. Ligament öppnas upp och energibanorna får nytt liv. Testa!
