av Jannike Nordensson | nov 19, 2023 | Ledarskap, Offentlig Sektor
Det måste vara riktigt illa om du som har en sån arbetsmoral är hemma en hel vecka. Krya på dig!
Skriver fransmannen som jag inte har känt så länge. Jag har attraherats av hans energi. Hur han jobbar, tränar extremsport, är pappa på halvtid.
Nu när jag tagit ansvar för mitt mående genom att sjukskriva mig, slår hans två meningar mig rätt i solar plexus. Så många svar går jag och grunnar på. Att min arbetsmoral är högre än någonsin – att detta med att stanna upp och ta hand om hur det känns är en hög form av ledarskap och inre arbete. Hur många vågar det innan det är för sent?
Det är skammen i mig som vill sätta honom på plats. För jag vill inte vara i det här läget, ha hamnat här. Det har jag skrivit till en kollega också – att visst är jobbet för djävligt men jag är mest arg på mig själv att jag lät saker gå för långt. Att jag borde ha lejt bort den där flytten av dottern, som blev det sista strået på kamelens rygg.
Hela tiden drar jag samma slutsats – att jag borde kunnat göra bättre i ett vansinnigt system. Om inte annat borde jag ha fattat med min personlighet att ha lämnat för länge sen. Borde inte lekt med elden. Jag försöker boka tid igen inom psykiatrin för visst måste jag ha nån sorts bipolaritet med dessa svängningar – detta drag under galoscherna kontra att ligga i sängen och stirra mot balkongerna i huset mitt emot, utan att se dem. Utan att någonsin kunna redogöra för på vilken våning de har ett parasoll eller inte, trots att jag ägnat dagar och nätter åt att bara stirra ut åt det hållet.
Och nu gör jag det officiellt. Alltså inte bara helger och kvällar utan även på vardagar när jag borde vara på jobbet och prestera. Jag undrar varför det blivit så här, för egentligen är min belastning mindre än någonsin och jag har ju en slutpunkt – en tjänstledighet om sex månader i uppsegling. Det är bara 10 veckor kvar, varför håller jag inte ut bara? Varför går jag inte till jobbet, ler och vinkar och går hem igen? Absolut ingen skulle bry sig. Att prestera eller leverera är inget krav. Att vara på plats är inget krav. Jag kan få min lönecheck på 50 000 kronor i månaden och inte göra ett skit. Vilket drömupplägg tänker du.
Men det han skriver, fransmannen – om min arbetsmoral, det är den som står vägen för det där ”manana-beteendet” som en vän inom facket beskriver det. Jag anser att har man tagit på sig en uppgift så ska den genomföras. Och är man dessutom chef så har man ett extra ansvar och det är vad man får den högre lönen för. Men när jag ser att det det motsatta gäller – personalen utsätts för risker och slitage varje dag men trots mina ansträngningar att signalera uppåt så sker ingen förändring – år efter år, det är då jag går sönder. Nästan.
Det är då jag inser att jag gjort exakt det Einstein definierar som dårskap – att upprepa samma beteende om och om igen och förvänta sig ett nytt resultat. Skulle jag gjort som vanligt, skulle jag den här veckan suttit i möten om saker som pågått i decennier men inte lösts, i projekt som drivs av okunniga projektledare som skulle leda till ytterligare påfrestning på de på golvet, och så skulle jag behövt att utdela en varning mot en person utifrån den arbetsrättsliga process som är knivskarp mot de lågavlönade, men icke existerande högre upp i hierarkierna.
Så jag tänker för mig själv, mon chérie – min arbetsmoral den har nått högre höjder. Den har insett att det allra största man kan göra är att lyfta ett tyst långfinger åt dårhuset – i en hel vecka! Eller nej, det är fel. Det största man kan göra är att lyssna på ett hjärta som gråter.
av Jannike Nordensson | dec 14, 2022 | Ledarskap, Samhälle
Jag hävdar alltid att en organisations hälsotillstånd är en direkt spegling av den högsta ledningens kompetens. Allting strilar neråt. Och en ledningsgrupp är ingen abstrakt entitet. Ingen högre stående enhet av visdom och mod. Nej, en ledning består av människor som är mer eller mindre medvetna om sina drivkrafter, värderingar och mål. Som har en viss nivå av förståelse för vad som sker runtomkring dem.
Dessvärre tenderar man att komma längre bort från verksamheten, ju högre upp i näringskedjan man befinner sig. Det man är satt att styra blir mer och mer oförståeligt. Man ska ge vård och omsorg, men skapar ett berg av patienter från de egna leden. Man är tänkt att skydda medborgare från brott, men är själv förövare.
Istället ägnar man sig åt att bearbeta sina dolda drivkrafter genom att drabbas av svartsjuka och uppdämd libido. Har man dessutom klena kunskaper i basal arbetsrätt och inte förstår arbetsmiljölagen, tja då får vi inte mycket välfärdsstat för skattepengarna.
Särskilt inte som de ytterst ansvariga – de som brukar glömma att de de facto är arbetsgivaren – politiken, när de inte har vett att ställa krav förrän skiten har träffat fläkten i sådan omfattning att inte ens ett barn missar det…ja då är det enda man kan vara tacksam över, är att journalister ändå följt arbetsbeskrivningen: granska makten sakligt och opartiskt.
av Jannike Nordensson | nov 28, 2022 | Existensen, Ledarskap, Psykologi, Självledarskap
För att kunna leda andra måste man vilja människor väl och man måste börja med sig själv. Så klichéartat är det.
Omfattningen av hur väl ledarskap med andra fungerar, begränsas enbart av vidden i hur mycket du hanterar din egen historia, dina styrkor och svagheter och din förmåga att älska.
Inte älska i den romantiska meningen, utan i att vilja ge av sig själv och sina talanger för att stötta andra i deras framåtrörelse. Det innebär aldrig att själv vara perfekt, snarare tvärtom.
Det handlar om att trots allt kunna lägga armarna runt sig själv och säga, du funkar- du duger och det gör alla andra också. För att det är smärtsamt att vara människa och vi tar alla till olika strategier för att stå ut och överleva. Det är hela livets grundläggande premiss.
Trots det väljer man en väg framåt, trots det lägger man sig inte på rygg med blottad strupe och gör sig till offer. Eller sätter sig på andra, härskar, för att själv ta sig framåt – är man på det sättet kommer man aldrig uppåt i psykologisk och andlig mening.
Man står som Invictus i stormens öga och accepterar det som sker tills det slutar ske. Då kommer kraften och visdomen. Och först då kommer är man värdig att leda och att följas.
av Jannike Nordensson | nov 28, 2022 | Komplexa system, Ledarskap
Så hur blir man en klok ledare? Det kryllar av definitioner och teorier kring ledarskap, mer eller mindre funktionella. En fiffig modell som täcker in det mesta av det som jag har funnit varit mest i linje med personlig utveckling – och som syftar till att hantera komplexa, stökiga system, är Conscious leader development Framework av Barrett B. Brown.
Hans modell bygger på etablerade teorier inom systemteori, utvecklingspsykologi och integralteori (att försöka hitta teorier som passar ihop på ett meningsfullt sätt).
Mindset (Grow up): Hur vi utvecklar vår kognitiva kapacitet för att se världen tydligare.
Competence (tune up): Lär oss hur hållbarhet funkar, mer det vanliga ledarskaps-synsättet
Prescence (waking up): Ta hand om vår fysik, mindfulness, intention – värderingar vad vill jag jobba utifrån. Vara i flödet.
Shadow (clean up): Det vi inte gillar med oss själva som kan förstöra för oss. Kraftullt område att arbeta med, djupt inre arbete, släppa ut det infångade ljuset. När vi säger sånt vi inte menade etc.
Couragous action (showing up): om vi inte faktiskt är villiga att göra helt fel, prova, vara med, köra så det ryker.
Shared leadership: vi kan inte allt, genom att synergieffekt med andra blir det handling. Nu från hjälte-ledarskap → delat, värd-lederskap som har mkt större inflytande.[1]
[1] Framework for conscious leadership Barret B. Brown. 2011
http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.453.2662&rep=rep1&type=pdf
av Jannike Nordensson | nov 28, 2022 | Ledarskap
Ju mer komplexa system, desto större krav ställs det på att ledarskapet ska var i linje med sig själv, sin organisation och sin föränderliga omvärld.
Det kryllar av ledarskapsteorier där du ska utveckla dig själv, teamet, produkten, säljet, att jobba effektivt med tidsoptimering. Få talar om den viktigaste resan att göra – den du som ledare måste påbörja i ditt eget liv.
Vi tappar alltid förtroendet för auktoriteter, oavsett om det är föräldrar eller FN-chefer som säger en sak och gör en annan – för att sedan skylla ifrån sig. Att lära av misstag och ta med sig erfarenheten är vuxet, oavsett vad man ställt till med. Men att i samma anda bara ånga på, innebär att man förverkat sitt förtroende.
Och förtroende – tillit är allt mellan människor.
av Jannike Nordensson | sep 18, 2022 | Existensen, Ledarskap
Tungt att vara chef i komplexa system
Göte hade varit chef på Varvet i decennier. Varvet. Örlogsstaden Karlskronas basnäring sedan Karl XI insett det strategiska värdet med en isfri hamn i södra Östersjön. På 1600-talet byggdes segelfartyg, under Götes år: U-båtar.
Jag var chef i Hemtjänsten på öarna som utgör ”staun”. Stora personalgrupper, ständiga bemanningsproblem. Evig ångest över att få en Lex Maria-anmälan, såna man kan få som ansvarig för hela kalabaliken. Om en äldre missats på något sätt, och hittas på toaletten ett dygn senare. Eller när någon undersköterska som själv är sjuk men i beroende, norpar andras morfintabletter.
Arbetsmiljön är stundtals så dålig att facket ständigt hotar med en anmälan till Arbetsmiljöverket och exekutionsplutonen från högre nivå kallar till månadsmöten där man ska förklara- inte varför man inte hållit sin budget – utan varför man inte har minskat den.
Jag var trött och sliten. Hade långt framskridna planer på att säga upp mig, skiljas och flytta tillbaka till Stockholm men det var inget jag visade utåt.
Relationer med andra viktigast för att överleva
Göte älskades av personalen. När han skulle åka till sjukhuset för omläggning av sina sår, ville alla vara den som åkte med. Trots att hans ryggsmärtor var brutala var han alltid lugn och trevlig när man som jag, den här dagen, kom med hans matlåda fast det fanns en policy att chefer inte skulle göra medarbetare-sysslor.
När man klev in i hans välordnade tvåa så rann stress och oro av en. Jag har mött flera såna där jordade själar genom livet; vi började samtala om hans liv och gärning, där på varvet. Hans ledarskap.
Efter 20 minuter när den beviljade insatstiden var slut och jag stod där i hallen med den kortluggiga hallmattan under mina blå plasttossor så föll fasaden. För här framför mig var en gammal man, med svåra smärtor – men en integritet och kunskap av guld.
”Göte, vad ska jag göra? Allt rasar runt mig bara. Jag krigar hela tiden, men är så jävla misslyckad.” Jag gjorde allt för att inte börja storgråta. Han lutade sig fram över rullatorn och tänkte till några sekunder innan han svarade.
”I början var jag också osäker i mitt jobb men sen hittade jag min linje och höll mig till den. Jag gjorde klart för mig själv vad som var viktigt, och vad som inte var lika viktigt. Personalen kom att respektera det, och det blev lättare också för mig. Hitta din egen linje, och håll den bara – så ska du se att det blir bra.”
Det här var fem år sedan nu. Den danske filosofen Kierkegaard säger att man måste leva sitt liv framlänges men det förstås baklänges. När jag ser tillbaka, så ser jag linjen. Ja, ända från min barndom faktiskt. Den är utstakad av mig själv – absolut. Egna erfarenheter, mina styrkor och tillkortakommanden har skapat hållpunkter på den sneda linjen…eller kanske mer meanderslingan, som CG Jung skulle ha kallat den.
Men den består också av möten med såna som Göte. Människor som gett insikter och stöd. Som gått före eller bredvid. Att våga leva och leda, är helt beroende av relationer till andra.
Jag vet att han inte lever längre, men jag tänker ofta på Göte när det blåser storm – och jag rätar upp mig igen. <3
