dag slutar jag ett jobb och därmed börjar en månads ledighet innan nästa jobb tar vid. I morse lämnade jag över nycklar och telefon, fick vackra blommor och åt lunch med trevliga arbetskamrater. Många frågar vart jag ska ta vägen och önskar stort lycka till. Det märks att det är en uppbrottets dag. Man kopplar loss sig både känslomässigt och juridiskt – redan på morgonen var jag utslängd ur tidrapporteringssystmet.
I ren synkronicitet spelas det sista kapitlet – Slutet gott, allting gott ur Kajsa Ingmarsson”Den magiska gnistan” upp i bilen på vägen hem. Det handlar om avslut. Avslut som ett av det mest kraftfulla man kan göra för att ge utrymme för ny kreativ energi och som en chans att träna sig i tacksamhet för det som varit, oavsett hur det har varit. Alla erfarenheter är betydelsefulla för vår utveckling.
Ibland kan det vara smärtsamt att inse att man utvecklats åt olika håll. En gammal vänskapsrelation där man inte längre känner glädje och utbyte behöver rinna ut i sanden för att det ska ges plats för en ny. Det finns ingen orsak att hålla fast vid saker för gamla tiders skull. Eller när man nått ett högt uppställt mål. Klart man ska fira och vara stolt, men ofta är känslan då mättad och man vill lägga om på en helt ny kurs. Insikten om att var sak har sin tid och att då agera när relationer eller situationer spelat ut sin roll, är ett tecken på mognad och att följa sitt livs-flow.
Panta rei – allt flyter. Att ta emot det man får och tacksamt släppa när tid är, är livets dans. Mellan turerna: vila, reflektion och att njuta frukten av det hårda slitet. Det är nu ganska många år sedan professor Bodil Jönsson populariserade begreppet ”ställtid”. Det är den där viktiga komponenten för att få det inre att hänga med och reflektera över det som varit och det som komma skall – både mellan stora händelser – en skilsmässa, pensioneringen – och i vardagen. I bussen på vägen hem ställer hjärnan om från jobb till fritid.
Jag saknar redan alla mina arbetskamrater men vet i mitt hjärta att beslutet varit rätt. Min nygamla arbetsplats ligger runt hörnet från där jag bor vilket innebär att den pendlingstid jag tidigare haft nu kan användas till de kreativa projekt jag måste få arbeta med för att må bra. Det blir definitivt en sommar på lågvarv, men jag ska också börja en 6 månaders filmmanus-kurs. Jag har längtat efter att plugga filmmanus i flera år och nu har en helt unik utbildning dykt upp som ska bli så himla kul att dyka ner i.
Författaren och journalisten David Lagercrantz beskriver i Sommar i P1 sin relation till den dominante fadern tillika författaren Olof Lagercrantz. Hela livet söker David faderns godkännande; att få duga.
Denna förväntan på bekräftelse från föräldrarna är det många av oss som lever med långt upp i åren. Till och med när mamma eller pappa inte längre finns i livet, präglas tanke och handling av vad de skulle ha gillat eller inte. I det lilla hör man rösten om att inte skära brödet på fel sätt, i det stora väljer vi ofta omedvetet partners som påminner om föräldern, och därmed fortsätter den psykologiska dansen.
Att föräldern är en psykologisk centralpunkt blir tydligt även när hen inte existerar. Psykologer menar att ”fadershunger” utlöser allehanda utvecklingssår såsom narcissism, sömnsvårigheter och ätstörningar – den känslomässiga brist det innebär att inte ha en far, dövas med mat.
Två klassiska komplex (omedvetna psykologiska strukturer) är oidipuskomplexet från den grekiska mytolgoin där Oidipus gifter sig med sin mor. Motsvarigheten för kvinnor är elektrakomplexet.
Just omedvetenheten om den dolda drivkraften gör det svårt att komma åt dessa inre mönster. Vill man hitta komplex ska man uppmärksamma de tillfällena då starka, svårkontrollerade känslor snabbt tar över ens väsen. Avundsjuka och hat men även positiva känslor. Vi speglar i oss själva genom andra. Det som vi finner beundransvärt hos medmänniskor, är ofta de egenskaper som är goda i oss själva. Vi ser inte världen som den är – utan som vi är.
I sagan symboliseras fadern av den gamle, kraftlöse kungen: stagnation och ”vet-bäst-mentalitet” behöver störtas och bytas ut av prinsen eller den intutive dummerjönsen. Samtidigt bär kungen på visdom, stabilitet och grundtrygghet. Den gode faderns famn att vila, särskilt i kristider.
Närliggande till föräldrakomplexet är auktoritetskomplexet, det vill säga tolkningen av den sociala rangordningen. Underlägsenhet kontra överlägsenhet och vår egen plats på den stegen.
De nutida stora, kollektiva rörelserna med ett ifrågasättande av överstaten EU är en reaktion på att inte ha blivit lyssnad på. ”Pappa” har inte förstått människors behov av rättvisa strukturer, inte sådana som upplevs som gynnsamma enbart för vissa. Den gode föräldern sätter de yttre ramarna men detaljstyr inte inom dem. Alla behöver hitta sin unika röst. Det är inte möjligt när man dränks av ständig fostran och direktiv.
Uppvaknadet för makt-papporna är idag brutalt. Vitala delar av slottsbyggnaden har sprängts undan av krafter man inte räknat med.
Inte heller folket förstår kraften i det kollektiva omedvetnas strömningar utan räds nu sitt eget handlade. För även om engelsmännen idag frenetiskt googlar för att förstå Eu är och att de ekonomiska implikationerna sakta går upp för dem, så har man handlat utifrån en känsla av att inte få ha inkluderats i att styra sitt eget öde. Konungen har inte lyckats skapa harmoni i riket. Rädslan för resursbrist när marknaden mättas av drivna östeuropeer har inte stillats genom pedagogik och dialog utan har i stället ökats genom polarisering, förenkling och rena lögner. Idag står man faderslös – utan EU och utan ett stabilt nationellt ledarskap.
Genom självkännedom om inre drivkrafter och om våra gemensamma kollektiva mönster, blir vi bättre rustade för att inte behöva driva viktiga frågor till sin yttersta spets och därmed skapa kaos. Den nya tidens ledarskap i en komplex och snabbfotad värld, handlar inte längre om hierarkier, utan om delaktighet och kommunikation.
Så vad sker nu i detta maktvakkuum? David Lagercrantz sluter cirkeln i sitt sommarprat genom att ömsint läsa sin då 83-årige fars självkritiska ord men vänder dem tillbaka i medkänsla:
När jag läser det nu, drömmer jag om att vi byter roller, han och jag – och att det nu istället är jag som stryker honom över håret och säger med min mildaste röst:
-Hur kan du Olof, som är så rikt begåvad och gjort så mycket, känna avsky över dig själv?
Genom benådadet befriar David både fadern och sig själv från det mindervärdeskomplex som följt dem i generationer. När David nås av faderns dödsbud reagerar han kaotiskt, slår omkring sig – är förtvivlad (faderskomplexet aktiveras med full kraft). Vid likvaken läser familjen Olofs dikter i timtal, som för att besvärja det oåterkalleliga (man vill ha tillbaka det man känner till, oavsett hur det sett ut).
Till slut är David författare. Han går i faderns fotspår men på sitt eget sätt (utveckling går inte att stoppa). Genom att visa sin sårbarhet, möta inre demoner och ta risker; genom att dela med sig av sin livresa och rikta fokus på att trösta andra mer än att kretsa runt egna sår, symboliserar Lagerkrantz jr den nya tidens föräldraskap och ledarskap.
Ett ledarskap som nationalstat och EU som kan välja i efterdyningarna av Brexit.
Den sociala hållbarheten är satt under hård press. Brexit är bara ett av många tecken i tiden på hur grupper ställer sig mot varandra och skapar djävulsgap. De unga och utbildade röstade för EU-samarbetet, de äldre för ett självständigt Storbritannien. Nordirland och Skottland vill lämna den brittiska unionen och stanna i den Europeiska. Vi ser alltså splittring vertikalt mellan generationer och horisontellt mellan regioner.
Börser världen över reagerar i panik och de stora vinnarna är planetens nationalister – Putin, Trump och Le Pen gnuggar händerna.
Men det är inte bara Brexit som skapar oro. I Sverige anställs fler poliser för att öka id-kontroller och asylboenden kastar ut 1000 personer i sommar-Sverige tills nya avtal tecknats någon gång i höst. Välfärdsstaten gungar och det mullrar i öst.
Många signaler under en längre tid kan tolkas som att det blåser upp till en perfekt storm. Det som har framstått som omöjligt i vår tid, är det inte längre.
Att ägna en midsommarmorgon åt att lyssna till analyserna kring det chockartade beskedet om eu-utbrytarna kan även få en optimist att tappa sugen för en stund.
Men så plingar det till i min mobiltelefon. En vän och kollega har blivit far. Den nya världsmedborgaren är en rosig pojke på 5 kg. En påminnelse om vad som är verkligt viktigt.
Man kan tycka vad man vill om Brexit, rädas maktförskjutningen och spekulera om framtiden. Men omröstningen som sådan var en triumf för människans förmåga att gemensamt och fredligt bestämma riktning.
Min väns son föds in i en helt ny värld – den är varken sämre eller bättre än igår, bara ny. Människan har alltid anpassat sig efter nya förhållanden genom samarbete och medkänsla. Det är vår styrka som art även om andra aspekter av vår neurobiologi såsom våld och dominans också existerar som en dynamisk motpart.
Valet finns där att göra och när en dörr stängs, öppnas en annan. Och människan har aldrig stannat kvar i korridoren, hon har alltid vandrat framåt. Vi behöver vila i tilliten till att det vi idag kanske inte förmår, klarar de som leder i morgon.
Musikens helande kraft är väl beforskad och bryr man sig inte om forskning räcker det med att sjunga i duschen för att känna de positiva effekterna. Men att sjunga och spela handlar inte bara om att få sköna endorfinpåslag eller att få andras gillande utan är också ett sätt att komma i kontakt med sin andlighet och att uppleva sig vara del av helheten.
Igår spelade Håkan Hellström för ett kokande Ullevi. Nej, jag var inte där men min dotter kom hem från sjunde himlen och febern spreds sig via medierna i hela landet. Riktad mänsklig energi – röster, ögon, närvaro , under en magisk konsert kan likställas med en religiös upplevelse – ett Halleluja-moment.
För att leva fullt ut behöver vi koppla upp oss mot livsmysteriet med jämna mellanrum. Genom musiken minns vi att den den mänskliga resan pågår här och nu. En dag tar den fysiskt slut men under tiden – och därefter, är vi ett med planeten och varandra, i sången.
