av Jannike Nordensson | aug 11, 2024 | Fotograf
Jag är sjukt stolt över att vara en av 40 fotografer som antagits till den ärofyllda Dokfotosalongen!
”VAKTMÄSTARNA PÅ KAROLINSKA I HUDDINGE
Vaktmästarna är sjukhuskroppens blodomlopp. Tonvis med gods in,
tonvis med avfall ut. Postsortering och textilförråd.
I en sliten byggnad orörd sedan invigningen 1972. Iskallt på
vintern, stekhett på sommaren.
Som deras chef ser jag dem varje dag. Lojaliteten de har till
varandra; till arbetet.
De är samhällsbärarna i det tysta.
De är mästarna på att vakta vår civilisation när världen
utanför trilskas och tiderna förändras.
Nu ser du dem också.
av Jannike Nordensson | jul 25, 2024 | Okategoriserade
Nu är det ingen början detta egentligen. Det känns som om jag förberetts ett helt liv på det här. Att försöka få en förbättring. Något vi alla kommer att ha nytta av i generationer. Att bidra till att laga den trasiga väven. Rent av skapa helt nya mönster för vårt land har förändrats snabbt på bara några decennier.
Det jag sett inifrån systemet i 10 år nu. Men under mitt liv har jag mest varit utanför det. Gått min egen väg.
Så hur ska jag börja detta? Visionen jag har om ett Huddinge Friskhus en systerbyggnad till Huddinge Sjukhus. Som ger rätt förutsättningar för att vården slutar belasta planeten ekologiskt. Med ett par våningar läkemedelstillverkning. Kultur och anhörigstöd. Träning och matlagning för ett friskt liv så man inte hamnar så snabbt på sjukhuset.
Hur ska jag förklara detta? Och hur ska jag få alla de som kan göra något – bestämma, rita, förfina innehållet, heja på, längta efter, bygga, fylla, inviga, använda. Hur ska jag få alla att snabbt, effektivt och ekonomiskt – genomföra detta?
Ledarskap är avgörande. Mitt eget och att både stötta och ställa krav på andras. Alla måste dra sitt strå till stacken. Lyssna, väga fram och tillbaka. Sen göra. Fast det är läskigt och riskfyllt men alldeles underbart.
Så nu börjar jag skriva om vägen. Och så får jag se vilka som kommer med.
av Jannike Nordensson | jul 20, 2024 | Livsberättelser
Hon har gerilla-odlat i hyresvärdens rabatt i flera år. Som ett oersättligt socialt kitt sitter hon vid sina prunkande malvor, luktärter och krondill. Vi kan kalla henne Sara för hon vill inte dra till sig någon uppmärksamhet. Men det gör hon med sin blotta närvaro. Jag började skriva att hon pratar med alla, men det är tvärtom. Alla pratar med henne.
En tweenie kommer farande från ingenstans på en sparkcykel och vill berätta att han har räddat en fågelunge som ramlat ur ett bo.
En äldre karl försöker artbestämma varje planta och kan inte låta bli att mansplaina pioner för mig. Det kan också vara så att han tycker det är spännande att tjuvlyssna på Saras och mina diskussioner om bästa hudkrämen och att man måste rotborsta sig först, för annars rullar det bara runt döda hudceller i kladdet.
Ett gäng lite äldre tonåringar kacklar högljutt vid räcket mot slänten som är ingenting, men en gång var Visättra centrum.
”Där gick man in i kiosken man köpte femöres-kolor på lördagar”, pekar jag ut i luften för Sara, eftersom hon inte var barn här som jag, och jag får en stark föraning att jag kommer att bli en sån där jobbig jävel som aldrig kan låta bli att plåga andra om hur det var förr.
Då var min morsas haff från Tunisien en total raritet. Han var vikarie i skolan och jag var mäkta stolt över honom. Att han var karatemästare och sparrade med Dolph Lundgren innan han blev filmstjärna, gjorde inte saken sämre. Min nordafrikanske styvfar var helt sin egen sort. Vi gick precis här, säkert från bussen som han bar mig på axlarna till ibland. Rätt vad det var släppte han en rejäl brakare! Jag dog av skam och förundran i en kompott att kognitiv dissonans.
Så rullar en polisbil förbi – och stannar till. Två långa polismän, den ena med mungiporna så djupt nedddragna att jag inte kan låta bli att ge honom ett solvarggrin som tvingar upp dem några millimeter. Den tredje, kvinnliga kollegan är kortare än jag.
Det sker liksom omärkligt, för kvinnan med de tre högljudda småhundarna har också kommit förbi och Sara och hon pratar, och jag klappar mellanjycken med pepparkaksögonen och så vrider jag på huvudet och nästan bredvid mig, vid malvorna – så har poliskvinnan dragit på sig svarta handskar och de glider nu över Fila-tröjan på en av ynglingarna. Hennes latexhand stannar till vid Adidas-byxan där hon vant öppnar dragkedjan till fickan, tar ut en stor-mobil, lägger tillbaka och drar igen.
Hennes händer fastnar en stund runt hans knän och jag som är helt besatt av anatomi sen massagekursen kommer på mig med att försöka komma ihåg alla fästen, ligament och muskler i Art Genus.
När hon är klar viftar hon fram nästa spoling och han säger:
”Hur ska jag göra? Jag har aldrig varit med om det här förut”.
Och vovven tröttnar på mig och jag minns hur vi alla ungar stod precis här och lekte med jojo-sar på 1980-talet. De bar också varumärken vi tyckte var fräna – Fanta, Coca-Cola och Sprite. Och jag var rädd för fullgubben Stenqvist, eller snarare hans schäfer som det påstods om att gubben gav brännvin till men det lät som ett slöseri redan på den tiden.
Grabben sträcker ut armarna och hon känner igenom honom också, men just nu i alla fall – bär de inget mer än sina kläder och mobiler och valpiga attityd. Så polis-trojkan slår om till ”good cops” och skojar lite med kidsen innan de glider vidare.
Vi tre damer är alla lika introverta och den dagliga sociala dosen är fylld. Hunddamen går vidare. Sara ställer tillbaka stolen på Dagverksamhetens inhägnad där hon får ha den.
Jag plockar upp någons gamla glasspapper och går hem.
av Jannike Nordensson | maj 15, 2024 | Fotograf
Under detta år kommer jag hålla Skrivar-workshops på ABF Flemingsberg så jag har precis börjat lära känna den härliga verksamheten. I samband med demokrati-vecka hålls en konstsalong där jag ställde ut med mina bilder.
Bildurvalet har jag gjort med utgångspunkt från Benjamin Ingrossos låttext ”Det stora röda huset”.
av Jannike Nordensson | mar 16, 2024 | Övrigt
I kursen Kreativt Skrivande B som jag går på Södertörn har vi just avslutat en kurs som heter ”Digital Kreativitet”. Den har handlat en hel del om AI. Vi har pratat om att den kan skriva böcker – behövs författaren då? Att Stefan Sauk sålt sin röst till AI så nu behöver han inte läsa in själv. Vad kommer det innebära för läsupplevelsen och branschen?
AI kan inte skapa något själv utan har lärt sig av allt som redan finns och det har då uppkommit en diskussion om upphovsrätten.
Miljoner människors kreativa arbete norpas och kokas ihop av AI.
Det finns så många moraliska och rättsliga frågor att ställa sig med denna revolution. Jag själv gillar att utforska det outforskade och tycker hittills att AI är för generaliserande och feg. Det är globala techbolag som är ägare och de vill hålla allt glatt och puritanskt.
Den här videon är min slutuppgift: ”Ditt Videoverk”
Jag frågade ChatGPT: ”Är du en bättre författare än jag” och den rapade upp ett långt svar om sina och mina fördelar. Av orden gjorde jag själv ett spoken word som jag läste in.
Bilderna är också AI-genererade och allt blev denna lilla snutt.
AI är här för att stanna – i alla fall så länge vi har elektricitet. Det är bara att som vanligt lära sig att förhålla sig till nya landskap. :))
