Visit Visättra

av Jannike Nordensson | jul 20, 2024 | Livsberättelser

Hon har gerilla-odlat i hyresvärdens rabatt i flera år. Som ett oersättligt socialt kitt sitter hon vid sina prunkande malvor, luktärter och krondill. Vi kan kalla henne Sara för hon vill inte dra till sig någon uppmärksamhet. Men det gör hon med sin blotta närvaro. Jag började skriva att hon pratar med alla, men det är tvärtom. Alla pratar med henne.

En tweenie kommer farande från ingenstans på en sparkcykel och vill berätta att han har räddat en fågelunge som ramlat ur ett bo. 

En äldre karl försöker artbestämma varje planta och kan inte låta bli att mansplaina pioner för mig. Det kan också vara så att han tycker det är spännande att tjuvlyssna på Saras och mina diskussioner om bästa hudkrämen och att man måste rotborsta sig först, för annars rullar det bara runt döda hudceller i kladdet. 

Ett gäng lite äldre tonåringar kacklar högljutt vid räcket mot slänten som är ingenting, men en gång var Visättra centrum. 

”Där gick man in i kiosken man köpte femöres-kolor på lördagar”, pekar jag ut i luften för Sara, eftersom hon inte var barn här som jag, och jag får en stark föraning att jag kommer att bli en sån där jobbig jävel som aldrig kan låta bli att plåga andra om hur det var förr. 

Då var min morsas haff från Tunisien en total raritet. Han var vikarie i skolan och jag var mäkta stolt över honom. Att han var karatemästare och sparrade med Dolph Lundgren innan han blev filmstjärna, gjorde inte saken sämre. Min nordafrikanske styvfar var helt sin egen sort. Vi gick precis här, säkert från bussen som han bar mig på axlarna till ibland. Rätt vad det var släppte han en rejäl brakare! Jag dog av skam och förundran i en kompott att kognitiv dissonans.

Så rullar en polisbil förbi – och stannar till. Två långa polismän, den ena med mungiporna så djupt nedddragna att jag inte kan låta bli att ge honom ett solvarggrin som tvingar upp dem några millimeter. Den tredje, kvinnliga kollegan är kortare än jag. 

Det sker liksom omärkligt, för kvinnan med de tre högljudda småhundarna har också kommit förbi och Sara och hon pratar, och jag klappar mellanjycken med pepparkaksögonen och så vrider jag på huvudet och nästan bredvid mig, vid malvorna – så har poliskvinnan dragit på sig svarta handskar och de glider nu över Fila-tröjan på en av ynglingarna. Hennes latexhand stannar till vid Adidas-byxan där hon vant öppnar dragkedjan till fickan, tar ut en stor-mobil, lägger tillbaka och drar igen. 

Hennes händer fastnar en stund runt hans knän och jag som är helt besatt av anatomi sen massagekursen kommer på mig med att försöka komma ihåg alla fästen, ligament och muskler i Art Genus. 

När hon är klar viftar hon fram nästa spoling och han säger: 

”Hur ska jag göra? Jag har aldrig varit med om det här förut”.

Och vovven tröttnar på mig och jag minns hur vi alla ungar stod precis här och lekte med jojo-sar på 1980-talet. De bar också varumärken vi tyckte var fräna – Fanta, Coca-Cola och Sprite. Och jag var rädd för fullgubben Stenqvist, eller snarare hans schäfer som det påstods om att gubben gav brännvin till men det lät som ett slöseri redan på den tiden.

Grabben sträcker ut armarna och hon känner igenom honom också, men just nu i alla fall –  bär de inget mer än sina kläder och mobiler och valpiga attityd. Så polis-trojkan slår om till ”good cops” och skojar lite med kidsen innan de glider vidare. 

Vi tre damer är alla lika introverta och den dagliga sociala dosen är fylld. Hunddamen går vidare. Sara ställer tillbaka stolen på Dagverksamhetens inhägnad där hon får ha den. 

Jag plockar upp någons gamla glasspapper och går hem.