När man levt länge, kanske ett helt liv, med känslan av att vara ensam om allting. När man inte riktigt förstått sig på omvärlden och därför skapat sig en jäkla massa strategier för att ta sig igenom dagarna, då blir man så trött. En del taggar ner sig med droger eller överjobbande. Andra med spel eller en räcka ytliga relationer som aldrig landar på riktigt.
Det kan verkar som om man har koll, är i mitten av stora sammanhang. Deltar i livet på ett högst förtjusande sätt. Men sanningen är den att man står på scenen och gör inte annat än ensamföreställningar. Monologer.
När man inte känner att publikens kärlek räcker. När det inte ens finns en publik, utan det är bara de egna inre demonerna: Kritikern, Slavdrivaren och Prestationsprinsessan som applåderar avmätt emellanåt. När man plötsligt ser det – vad gör man då?
En del skriver nya monologer och hoppas på det bästa. Men här kommer ett tips från en erfaren cirkusdirektris: det är dags att börja jobba i en ensemble. Man måste, måste öppna upp för andra aktörer i sitt liv som får tillgång till det torftiga livsmanus man totat på sen barnsben.
Själv är man oftast näst intill oförmögen att sätta gränser, veta vad äkta kärlek är och skilja på vad som är en nödvändig social mask att bära för att inte drunkna i andras energier – och när att lägga den på hyllan. Man kan inte själv.
Så hur börjar man? Du behöver KÄNNA efter vilken typ av människa du vill öppna dig för. Hur ska det kännas när hon lyssnar på dig när du försiktigt öppnar dig. Hur är hennes emotionella förmåga att ta emot dina repliker, dina ord i natten?
Låt dem göra auditions. Säg lite lugnt: ”Just nu har jag det svårt i mitt liv, skulle du kunna tänka dig att lyssna lite på mig?” Beroende på hur svaret blir; responsen – så vet du om det är en bra medspelare eller inte. Ge inte upp förrän du hittat det du behöver.
För alternativet – att stå ensam med sina ord och tankar det är inte bara isolerande och direkt farligt, utan också jävligt trist.
På sin väg mot självkännedom kan man möta många hinder. Okunskap, rädsla, lathet. Men den stora stenbumlingen som ligger i vägen är ofta skammen.
Inte vågar väl jag, vad ska folk tänka? Det här är inte tillåtet i min kultur, det vågar jag aldrig testa eller stå upp för. Folk som gör så här är galna.
Och så förhindrar vi oss att fortsätta på en inslagen väg eller kommer inte ens på att ta steget, det vore ju otänkbart.
Skam har en funktion förstås, annars funnes den inte. Varandes flockdjur behöver vi små människouslingar hålla samman för att överleva. Toppen! Den stora frågan blir dock, i vilka flock vill jag överleva? I den där jag är mig själv, eller i den där de tycker jag ska vara något annat?
Ett stort arbete- att hitta sig själv och sin flock. Men alternativet är långt värre. Att leva ett liv som aldrig slog ut i full blom.
Att leva och sen dö och däremellan gick man i en nöjespark men gjorde aldrig annat än snurrade chokladhjulet.
Vi lever i ett extremt tävlingsinriktat samhälle där medelmåttighet inte är acceptabelt men ogörligt – alla kan inte vara bäst samtidigt. En rad beteenden uppstår då för att kompensera känslan av att inte duga.
Medan självkänsla bygger på en sorts gradering mellan mig och andra i termerna ”bra” eller ”dåligt”, handlar självmedkänsla om att ha en god relation och en acceptans för det egna jaget och dess tillkortakommanden.
I ett annat experiment fick deltagarna feedback på en videoinspelning av en presentation av sig själva. När hälften av deltagarna bedömdes neutralt och den andra hälften positivt tog de med hög självmedkänsla inte feedbacken så allvarligt och hänförde den till sin personlighet, inte personligen. De med hög självkänsla mottog neutral feedback med misstro över att bara vara medelmåttig.
Resultaten antyder att människor med hög självmedkänsla kan acceptera och ta ansvar för både positiva och negativa delar av sin personlighet medan människor med hög självkänsla har svårt att hantera det som inte enbart innebär positiv kritik och tenderar att skylla ifrån sig på olika omständigheter.
En hypotes som framförs är att självmedkänsla skyddar mot negativa händelser för att människor med hög självmedkänsla har en mer objektiv bild av sig själva än andra som antingen överdriver eller underskattar sin kapacitet (Leary et al. 2009) Leary et.al anser att den intressantaste förståelsen mellan självkänsla och självmedkänsla är att självmedkänsla korrelarar starkare med de aspekter som tillskrivs självkänsla vilket antyder att självmedkänsla kanske är ett bättre mått på självkänsla.
”Kalendern är bara ett påhitt av kyrkans män. I flera hundra år har vi manipulerats av deras världsbild istället för att att följa det naturliga tillståndet. Solens gång, vädret, naturens cykler.”
Laine var en av mina livslärarinnor när jag var liten. Hennes dotter och jag var bästa vänner. Vi är det fortfarande fast vi sällan pratas vid och bor i andra städer. Du vet när man ses efter åratal och bara tar vid. Bara pratar fritt och tryggt för här är en människa som kände en på djupet, innan man formades.
En människa som man sprang i skogen med. Som man sov i samma säng som. Läste ”Starlet” ihop med och började drömma om killar tillsammans med. En bästa vän som när vi var 16 år så delades våra vägar – hon gick i gymnasiet och jag började jobba.
Hon fick en ny bästa vän och jag lärde mig vad begreppet att skiljas är att dö en smula, betyder. Svartsjukan och sorgen över att vara utbytt var brutal fast jag inte förstod det då. För vi sågs ju fortfarande, och jag hade andra vänner. Men det vi haft, det exklusiva var över och helt ovetandes då, stängde jag en dörr för den typen av närhet igen. Nu lär jag mig att öppna den igen.
Årsringarna läggs samman och blir ett liv, och plötsligt är jag mer än medelålders och Laine fyllde 80 år i maj. Sedan jag flyttade till Stockholm igen så ses vi någon gång i månaden eller så, som ingenting har hänt, fast allt har hänt.
Så av en slump rings vi vid den första dagen på året och hon säger det där om tid, och jag som just nu fastar är extra mottaglig för att krossa världens illusioner.
Och jag minns gårdagens korta sms-dialog med en annan vän som på frågan om hur hon har det i sitt äktenskap efter jag berättat att min examen är lyckligt omgift – svarade: ”Det är ytligt men tryggt. Och det har ett värde också”.
”Det verkar vara uppmärksamhet som är bättre ’kärleks-hållare’ än tid” skriver jag till min vän H. Han är i en annan del av världen och firar nyår. ”Människor som ligger i samma säng år efter år, kan vara långt ifrån varandra. Men vi som är fysiskt långt ifrån varandra, är närmare än någonsin. Tid kan skapa trygghet, men något annat riskerar att försvinna med det”.
Kanske var det orättvist av mig att inte lägga till det där med att det också finns ett värde i att ha delat lång tid, men chatt är inte alltid den bästa samtalsformen för de stora frågorna.
H har inte svarat än. Och det är det som är magin. Samtalet stannar kanske tillfälligt av, men det är inte tidens fel eller förtjänst. Det är viljan att fortsätta spela energibollen mellan varandra. Först när den viljan är över, tystnar det på riktigt.
Gångar så djupa att kroppen inte förtärs av mask och bagge.
Där vilar du mitt hjärta. I väntan på att väckas av en vacker prins.
Han kommer med kärlekens frukt i form av aktivitet och utåtrörelse.
Men inte nu. Nu sitter han på en taverna med sejdlar av öl, i vänners grannlag.
Han stöper om sitt svärd till bila. Han längtar efter sin far. Han vill ha den där kraften och tryggheten från en annan man men det som verkligen saknas är du. Du och de andra starka feminina varelserna som lever sina principer. Som är förankrade i byn. Som sitter på bussen och känner alla, vet vart de ska.
Bondmoran.
Hon som skyddar alla djuren, alla människor som kommer i hennes väg. Som tar hand om växterna och säden som låter vägen vara målet. Är i kontakt med årstiderna och livet självt.
