”Kalendern är bara ett påhitt av kyrkans män. I flera hundra år har vi manipulerats av deras världsbild istället för att att följa det naturliga tillståndet. Solens gång, vädret, naturens cykler.”
Laine var en av mina livslärarinnor när jag var liten. Hennes dotter och jag var bästa vänner. Vi är det fortfarande fast vi sällan pratas vid och bor i andra städer. Du vet när man ses efter åratal och bara tar vid. Bara pratar fritt och tryggt för här är en människa som kände en på djupet, innan man formades.
En människa som man sprang i skogen med. Som man sov i samma säng som. Läste ”Starlet” ihop med och började drömma om killar tillsammans med. En bästa vän som när vi var 16 år så delades våra vägar – hon gick i gymnasiet och jag började jobba.
Hon fick en ny bästa vän och jag lärde mig vad begreppet att skiljas är att dö en smula, betyder. Svartsjukan och sorgen över att vara utbytt var brutal fast jag inte förstod det då. För vi sågs ju fortfarande, och jag hade andra vänner. Men det vi haft, det exklusiva var över och helt ovetandes då, stängde jag en dörr för den typen av närhet igen. Nu lär jag mig att öppna den igen.
Årsringarna läggs samman och blir ett liv, och plötsligt är jag mer än medelålders och Laine fyllde 80 år i maj. Sedan jag flyttade till Stockholm igen så ses vi någon gång i månaden eller så, som ingenting har hänt, fast allt har hänt.
Så av en slump rings vi vid den första dagen på året och hon säger det där om tid, och jag som just nu fastar är extra mottaglig för att krossa världens illusioner.
Och jag minns gårdagens korta sms-dialog med en annan vän som på frågan om hur hon har det i sitt äktenskap efter jag berättat att min examen är lyckligt omgift – svarade: ”Det är ytligt men tryggt. Och det har ett värde också”.
”Det verkar vara uppmärksamhet som är bättre ’kärleks-hållare’ än tid” skriver jag till min vän H. Han är i en annan del av världen och firar nyår. ”Människor som ligger i samma säng år efter år, kan vara långt ifrån varandra. Men vi som är fysiskt långt ifrån varandra, är närmare än någonsin. Tid kan skapa trygghet, men något annat riskerar att försvinna med det”.
Kanske var det orättvist av mig att inte lägga till det där med att det också finns ett värde i att ha delat lång tid, men chatt är inte alltid den bästa samtalsformen för de stora frågorna.
H har inte svarat än. Och det är det som är magin. Samtalet stannar kanske tillfälligt av, men det är inte tidens fel eller förtjänst. Det är viljan att fortsätta spela energibollen mellan varandra. Först när den viljan är över, tystnar det på riktigt.
Hon har gerilla-odlat i hyresvärdens rabatt i flera år. Som ett oersättligt socialt kitt sitter hon vid sina prunkande malvor, luktärter och krondill. Vi kan kalla henne Sara för hon vill inte dra till sig någon uppmärksamhet. Men det gör hon med sin blotta närvaro. Jag började skriva att hon pratar med alla, men det är tvärtom. Alla pratar med henne.
En tweenie kommer farande från ingenstans på en sparkcykel och vill berätta att han har räddat en fågelunge som ramlat ur ett bo.
En äldre karl försöker artbestämma varje planta och kan inte låta bli att mansplaina pioner för mig. Det kan också vara så att han tycker det är spännande att tjuvlyssna på Saras och mina diskussioner om bästa hudkrämen och att man måste rotborsta sig först, för annars rullar det bara runt döda hudceller i kladdet.
Ett gäng lite äldre tonåringar kacklar högljutt vid räcket mot slänten som är ingenting, men en gång var Visättra centrum.
”Där gick man in i kiosken man köpte femöres-kolor på lördagar”, pekar jag ut i luften för Sara, eftersom hon inte var barn här som jag, och jag får en stark föraning att jag kommer att bli en sån där jobbig jävel som aldrig kan låta bli att plåga andra om hur det var förr.
Då var min morsas haff från Tunisien en total raritet. Han var vikarie i skolan och jag var mäkta stolt över honom. Att han var karatemästare och sparrade med Dolph Lundgren innan han blev filmstjärna, gjorde inte saken sämre. Min nordafrikanske styvfar var helt sin egen sort. Vi gick precis här, säkert från bussen som han bar mig på axlarna till ibland. Rätt vad det var släppte han en rejäl brakare! Jag dog av skam och förundran i en kompott att kognitiv dissonans.
Så rullar en polisbil förbi – och stannar till. Två långa polismän, den ena med mungiporna så djupt nedddragna att jag inte kan låta bli att ge honom ett solvarggrin som tvingar upp dem några millimeter. Den tredje, kvinnliga kollegan är kortare än jag.
Det sker liksom omärkligt, för kvinnan med de tre högljudda småhundarna har också kommit förbi och Sara och hon pratar, och jag klappar mellanjycken med pepparkaksögonen och så vrider jag på huvudet och nästan bredvid mig, vid malvorna – så har poliskvinnan dragit på sig svarta handskar och de glider nu över Fila-tröjan på en av ynglingarna. Hennes latexhand stannar till vid Adidas-byxan där hon vant öppnar dragkedjan till fickan, tar ut en stor-mobil, lägger tillbaka och drar igen.
Hennes händer fastnar en stund runt hans knän och jag som är helt besatt av anatomi sen massagekursen kommer på mig med att försöka komma ihåg alla fästen, ligament och muskler i Art Genus.
När hon är klar viftar hon fram nästa spoling och han säger:
”Hur ska jag göra? Jag har aldrig varit med om det här förut”.
Och vovven tröttnar på mig och jag minns hur vi alla ungar stod precis här och lekte med jojo-sar på 1980-talet. De bar också varumärken vi tyckte var fräna – Fanta, Coca-Cola och Sprite. Och jag var rädd för fullgubben Stenqvist, eller snarare hans schäfer som det påstods om att gubben gav brännvin till men det lät som ett slöseri redan på den tiden.
Grabben sträcker ut armarna och hon känner igenom honom också, men just nu i alla fall – bär de inget mer än sina kläder och mobiler och valpiga attityd. Så polis-trojkan slår om till ”good cops” och skojar lite med kidsen innan de glider vidare.
Vi tre damer är alla lika introverta och den dagliga sociala dosen är fylld. Hunddamen går vidare. Sara ställer tillbaka stolen på Dagverksamhetens inhägnad där hon får ha den.
Jag plockar upp någons gamla glasspapper och går hem.
När jag läser artiklar som den här om William Väisönen så oroar jag mig inte ett dugg för framtiden. När Williams kompis Oscar hamnade i en djup depression och tog livet av sig, startade William en stödgrupp för gamers. Över 1000 personer har gått med. Att behovet är stort är å ena sidan inte roligt, men å andra sidan så finns det en sån enorm kraft i det de nu gör tillsammans.
Millenie-kidsen äger världen
Min upplevelse av att ha jobbat med ganska många unga människor, det är att framtiden är ljus. Alla är inte lika drivna som Greta Thunberg, men inte långt ifrån! Det finns en stor klokskap, empati och mognad hos unga människor idag. Mycket mer än om man bara jämför när jag var ung på 1980-90-talen.
Kanske är det globaliseringen – att man bland annat just spelar med människor från hela världen. Kanske är det skolan, som jag i grunden inte är en stor fan av – men som faktiskt mitt i all betygspress och gender-yra också trycker på källkritik, att tänka självständigt och ha ett vetenskapligt förhållningssätt.
Jag skulle tro att millenie-människorna (Generation Y) kommer att lyckas mycket bra med det som vi 1900-talare varit lite dåliga på. Typ hålla sams och planeten ren. Corona kommer att ge 00-talarna ändå mer försprång för de är vana att jobba på distans, hitta fördelar i gigekonomin och ser som sagt inte nationsgränser.
De äldres uppdrag är att stötta och ge kraft!
Vi gamla dinosaurier har ett uppdrag innan vi dör ut – det är att stötta de unga från det som riskerar att sänka dem, den psykiska ohälsan – som många gånger egentligen är existentiell ohälsa. Att inte ha hittat sin plats i livet än, att inte ha haft besök av Gandalf som har gett en uppdraget att skicka ringen i Mordor (eller hur det nu var). Det är vårt uppdrag – att stötta, hålla, heja och peppa. That’s it! 🙂
Inom psykologin finns begreppetnarrativt jag. Det är den livsberättelse man så att säga skriver om sig själv. Det man berättar för sig själv och andra om sitt liv för att skapa en mening och ett sammanhang. Jag i mitt liv, i min tid och min kultur. I personlig utveckling har man stor hjälp av att placera sig själv både i mindre och större skeenden. Särskilt i vårt extremt individualistiska samhälle, där mycket ansvar läggs just på var och en.
Individen som minsta enhet i vår kultur, inte familjen
Vår minsta enhet i samhället är just individen, inte familjen som många andra kulturer ”börjar räkna” ifrån. För några år sedan åtalades en italiensk turist för att han slagit till sitt barn. Det väckte enorm uppmärksamhet i Italien där man anser att barnuppfostran är just en familjeangelägenhet som staten inte har med att göra. I Sverige har barn juridiska rättigheter och därför kan en förälder åtalas. Personligen lägger jag ingen värdering i det hela, utan vill bara uppmana till att syna sin kultur för att förstå vad som styr oss. Ha ett systemtänkande. För så fria som vi tror oss vara, är vi inte.
Skriva för att förstå sig själv och omvärlden
Så man gör klokt i att zooma ut sig lite för att förstå vart ansvaret för sig själv ligger, och vad som är andras. Ett sådant förhållningssätt lättar trycket på oss som människor. Minskar ångest. Om vi har ett av världen sämsta betygssystem och du har missat en kurs i gymnasiet för att du är så fruktansvärt stressad, så finns det faktiskt fler parametrar att ta hänsyn till än att du skulle vara lat eller misslyckad. Det kan vara så att du befinner dig i ett galet system och dina handlingar är helt normala. Så om du skriver din livsberättelse så kan du välja att utgå från olika nivåer – den individuella, den sociala eller den kronologiska.
Jag klarade inte gymnasiet för jag ansträngde mig inte tillräckligt
Betygssystemet var helt galet och stressade sönder en hel generation ungdomar
Efter industrialismen släpade en hel del gamla idéer kvar såsom att skolan var uppbygd i upphackade strukturer som man satte poäng på.
När man nyfiket utforskar varianter på sanningen, eller livsberättelserna så kan man komma till olika insikter. Insikter som kan ha en positiv inverkan på ens egen stressnivå (utan att för den skull hänge sig till att lägga sig platt på rygg och ge upp), man kan tvärtom få kraft att förändra sådant som är koko och därmed, bidra till att sådant som ansågs klokt i ett tidevarv, är helt förlegat i ett annat.
Träna alltså på att skriva din livsberättelse i de här olika nivåerna och få därmed en fördjupad insikt om dig själv och världen du vandrar i.
