Inom psykologin finns begreppetnarrativt jag. Det är den livsberättelse man så att säga skriver om sig själv. Det man berättar för sig själv och andra om sitt liv för att skapa en mening och ett sammanhang. Jag i mitt liv, i min tid och min kultur. I personlig utveckling har man stor hjälp av att placera sig själv både i mindre och större skeenden. Särskilt i vårt extremt individualistiska samhälle, där mycket ansvar läggs just på var och en.
Individen som minsta enhet i vår kultur, inte familjen
Vår minsta enhet i samhället är just individen, inte familjen som många andra kulturer ”börjar räkna” ifrån. För några år sedan åtalades en italiensk turist för att han slagit till sitt barn. Det väckte enorm uppmärksamhet i Italien där man anser att barnuppfostran är just en familjeangelägenhet som staten inte har med att göra. I Sverige har barn juridiska rättigheter och därför kan en förälder åtalas. Personligen lägger jag ingen värdering i det hela, utan vill bara uppmana till att syna sin kultur för att förstå vad som styr oss. Ha ett systemtänkande. För så fria som vi tror oss vara, är vi inte.
Skriva för att förstå sig själv och omvärlden
Så man gör klokt i att zooma ut sig lite för att förstå vart ansvaret för sig själv ligger, och vad som är andras. Ett sådant förhållningssätt lättar trycket på oss som människor. Minskar ångest. Om vi har ett av världen sämsta betygssystem och du har missat en kurs i gymnasiet för att du är så fruktansvärt stressad, så finns det faktiskt fler parametrar att ta hänsyn till än att du skulle vara lat eller misslyckad. Det kan vara så att du befinner dig i ett galet system och dina handlingar är helt normala. Så om du skriver din livsberättelse så kan du välja att utgå från olika nivåer – den individuella, den sociala eller den kronologiska.
Jag klarade inte gymnasiet för jag ansträngde mig inte tillräckligt
Betygssystemet var helt galet och stressade sönder en hel generation ungdomar
Efter industrialismen släpade en hel del gamla idéer kvar såsom att skolan var uppbygd i upphackade strukturer som man satte poäng på.
När man nyfiket utforskar varianter på sanningen, eller livsberättelserna så kan man komma till olika insikter. Insikter som kan ha en positiv inverkan på ens egen stressnivå (utan att för den skull hänge sig till att lägga sig platt på rygg och ge upp), man kan tvärtom få kraft att förändra sådant som är koko och därmed, bidra till att sådant som ansågs klokt i ett tidevarv, är helt förlegat i ett annat.
Träna alltså på att skriva din livsberättelse i de här olika nivåerna och få därmed en fördjupad insikt om dig själv och världen du vandrar i.
När jag redigera manus märker jag ofta att författare vill skriva ut exakta tidpunkter.
”Kalle vaknade kl. 4:20”
I en text om kanske 50 000 ord kan det bli många ”Han åt lunch kl 12:15”, ”De möttes kl. 20: 45 utanför operan” etc.
Enda gångerna det är av intresse med exakta tidpunkter är:
1) Tidpunkt för dödens inträffande
2) Om det verkligen är på sekunden som hjälten måste vara i mål med något som i ”Tillbaka till framtiden”.
3) Någon med extremt kontrollbehov ska beskrivas
I övrigt gestaltar man tid på dygnet:
Kalle vaknade i ottan.
Tuppen hade inte börjat röra på sig, när Kalle redan drack sitt morgonkaffe.
Klockan ringde så tidigt att det var först i duschen som Kalle öppnade ena ögat. Och det var bara för att försöka hitta tvålen.
I filmmanus är tidpunkten mer en del av miljöskildringen, i princip handlar det bara om vilket ljus scenen ska ha och eventuellt vilka kläder karaktärerna ska ha på sig. Det är sällan den exakta tidpunken är viktig. Bara när det är filmens premiss som i ”Groundhog Day”. Klockan ringer samma tidpunkt varje morgon – och samma dag återupprepar sig.
Men de flesta filmscener skrivs bara med dag eller natt. Ibland morgon, kväll.
INT. New York, Batmans lägenhet. Dag.
Och för guds skull, förkortningen kl. är förbjuden! Skriv ut hela ordet: ”Vi sågs klockan tolv” eller ”Bion slutade inte förrän klockan 23”.
Författaren Jan Arnald skriver sina deckare under alter egot Arne Dahl. Det var i en period av stagnation han började skriva under annat namn – och fick tillbaka skrivflödet. I intervjuer beskriver Arnald något som skulle kunna betecknas konstnärlig frihet i dess rätta bemärkelse. Genom att medvetet skifta sin egen persona släpps erfarenheter fram som ger helt andra berättelser.
Att leka med olika karaktärer, inte bara genom romanfigurerna, utan även inom sig själv är effektivt grepp att komma runt hinder som ens vanliga personlighet kanske bär på.
Det finns exempelvis en del etablerade författare som skriver erotisk litteratur men under annat namn. Det kan förstås vara ett sätt att slippa bli ifrågasatt av moraltanter, men det är också så att man vågar ta ut svängarna på ett helt annat sätt om man liksom inte är sig själv. Lite som Alfons Åberg – man kan skylla sina snuskiga fantasier på Mållgan.
Genom att klä upp sig eller om sig, når man snabbt en förändrad energi. Musik hjälper också att skicka oss direkt in i en annan sinnesstämning. Det passar liksom inte att lyssna på Rammstein när man skriver romantik, men desto bättre när du filar på en actionfylld biljakt. Dofter går direkt in i nervsystemet utan att passera de högre hjärnfunktionerna. Betinga dig själv till skrivandet genom att tända ett doftljus under arbetet. Det omedvetna kommer att koppla samman doften av syrén eller sandelträ eller vad du nu väljer, till att skriva. Effektivt och enkelt!
Är du liksom jag en ekorre som gräver ner tankar, visdomsord, inköpslistor, affirmationer, ilskna och snälla brev till sig själv och andra , manusidéer, teckningar, böcker-att-läsa påminnelser osv. – i punktlistor på kollegieblock, olikfärgade postit-lappar, halv-och helskrivna dagböcker, anteckningar i mobilen?
Allt detta textmaterial gör att det är svårt att få en helhetsbild över vart man befinner sig och i vilka processer. Risken för loopning är också överhängande. Det vill säga, man har redan skrivit/upptäckt/bestämt sig för en idé – men tappat bort den på vägen, för att återupptäcka vad smart man är (igen) – 2 år senare.
Behovet av enkel men effektiv struktur är uppenbar, eller snarare – en förfining av det man redan påbörjat. Lyckan är då att finna konceptet bullet journalling (eller BuJo som det kallas), en trend som är här för att stanna.
Grunden är att skaffa sig en enda, blank (eller lätt förprickad) anteckningbok, pennor och en linjal och sätta igång och skapa överblick genom punktlistor kopplat till ett enkelt registersystem.
Uppgifter och events bryts sedan ner i års-månads- och dagsplanering på ett logiskt sätt.
Allt eftersom punkterna är avklarade kryssas de, alternativt flyttas framåt eller stryks ut helt.
Att göra mycket och ofta innebär inte alltid effektivitet.
Den stora fördelen med bullet journalling är att man dagligen reflekterar över sina små och stora mål, prioriterar dem rätt och jobbar mycket mer fokuserat utan att samtidigt drunkna i organisationssystemet.
Tvärtom så bidrar bujo till både kreativtet och klarhet. Handen till hjärnan; hjärnan till handen. Det sker något magiskt under handskrivandet som inte kan uppstå vid tangentbordet.
Men glöm inte – framgång handlar om 5% planering – 95% action!
Testa Bullet Journalling under ett par månader, och få en helt ny bild över livsresan
Läs mer >>
Ryder Carroll som uppfann BuJu- bulletjournal.com Dorotea Pettersson– svensk auktoritet på området med massor av tips och tricks på sin hemsida och youtubekanal: dorro.se
Facebookgrupp: Bullet Journal Sverige
På morgonen möter jag två människor som befinner sig i livets sista fjärdedel. Med bara några meters mellanrum säger de samma sak med olika ord:
Man behöver stilla sig för att livet ska hinna i fatt.
Under många år har jag lyssnat till den andlige läraren Eckhart Tolles lärdomar kring att minska lidande genom att vara i nuet. ”Å, allt detta tjat om mindfulness”, kan man tänka. Varenda kurs i ledarskap eller personlig utveckling ska ha med ett pass med russinmeditation för att bli bättre chef och människa. Men det är inte riktigt det mekaniska och målrinriktade sättet att nu-vara som Tolle talar om. Utan han gör samma reflektion som mina morgonvänner – medveten närvaro är inte ett görande utan ett varande:
Allting kan bara pågå i denna minuts mirakel. Strandskatornas parpromenad, den illgröna rosenbuskens blyga uppveckling, gruppledarens instruktioner i de brunflätade sommarsandalerna på träbryggan. Utan att vara uppmärksam och nyfiken på skeendet missar man mycket av det som aldrig kommer igen; saker som manifesteras – finns till i korta stunder- för att aldrig återuppstå.
(Ja, det finns teorier om parallella universa men vi får jobba med det vi tror oss tillfälligt ha)
Det som sker när man på allvar intresserar sig för nuläget i världen, den enda värld man har – den i ens omedelbara närhet är – att det blir ett l-u-f-t-r-u-m mellan t-a-n-k-a-r-n-a.
Under flera sekunder tystnar huvudtjattret till förmån för nyfikenhetens neutrala makt. Som ett barn betraktar man hela världen med förundran- Wow! Magi!
Kanske blir tjattret efter en stund oroligt och undrar –
”Finns jag utan total uppmärksamhet? Ska du bara intressera dig för allting utanför mig nu, människa?”
Ingen fara! Vad som kommer att inträffa är följande: Den tillfälliga tystnaden – hålet i tankeströmmen – gör att det blir plats för en helt nya puls. Jag skriver inte impuls – såna är mer slumpartade och härstammar från tjattrets lekland-hoppla hit och hoppla dit.
Nej, denna nya puls, rytm eller energi– härrör från ett helt annat håll. Den är ursprungsrörelsen, den är Universums fråga till allt levande – ska vi dansa? När vi vågar att tacka ja till den dansen, förflyttas det som tidigare upplevts som huvudsaken med livet, ner till fotarbetet.
Och trots att vi då egentligen kommer att befinna oss i en större rörelse, kommer den att vara stabilare eftersom den bottnar i markkänning. Det vill säga, vi lever och fattar beslut utifrån en klokare grund än vi själva kan tänka fram eftersom den mänskliga hjärnan har stora begränsningar i form av rädslor (överlevnad framför allt) och relativt liten livserfarenhet.
Vi gör ett positionsbyte och liksom pyramiden ställer oss på basen och inte på toppen.
Några effekter: frihet från jämförelsens tyranni och ambitionsutmattning, och tänk-om-jag-missar-något-ångest. Och sånt gör även tjatter lyckligt. Så lyckligt och lugnt att det kan hjälpa till att skapa nytt, vackert och oväntat.
Foto: Sam Valad
Victor Frankl, överlevare från förintelselägren under andra världskriget och neurolog och psykatriker sammanfattar hela poängen:
