När man levt länge, kanske ett helt liv, med känslan av att vara ensam om allting. När man inte riktigt förstått sig på omvärlden och därför skapat sig en jäkla massa strategier för att ta sig igenom dagarna, då blir man så trött. En del taggar ner sig med droger eller överjobbande. Andra med spel eller en räcka ytliga relationer som aldrig landar på riktigt.
Det kan verkar som om man har koll, är i mitten av stora sammanhang. Deltar i livet på ett högst förtjusande sätt. Men sanningen är den att man står på scenen och gör inte annat än ensamföreställningar. Monologer.
När man inte känner att publikens kärlek räcker. När det inte ens finns en publik, utan det är bara de egna inre demonerna: Kritikern, Slavdrivaren och Prestationsprinsessan som applåderar avmätt emellanåt. När man plötsligt ser det – vad gör man då?
En del skriver nya monologer och hoppas på det bästa. Men här kommer ett tips från en erfaren cirkusdirektris: det är dags att börja jobba i en ensemble. Man måste, måste öppna upp för andra aktörer i sitt liv som får tillgång till det torftiga livsmanus man totat på sen barnsben.
Själv är man oftast näst intill oförmögen att sätta gränser, veta vad äkta kärlek är och skilja på vad som är en nödvändig social mask att bära för att inte drunkna i andras energier – och när att lägga den på hyllan. Man kan inte själv.
Så hur börjar man? Du behöver KÄNNA efter vilken typ av människa du vill öppna dig för. Hur ska det kännas när hon lyssnar på dig när du försiktigt öppnar dig. Hur är hennes emotionella förmåga att ta emot dina repliker, dina ord i natten?
Låt dem göra auditions. Säg lite lugnt: ”Just nu har jag det svårt i mitt liv, skulle du kunna tänka dig att lyssna lite på mig?” Beroende på hur svaret blir; responsen – så vet du om det är en bra medspelare eller inte. Ge inte upp förrän du hittat det du behöver.
För alternativet – att stå ensam med sina ord och tankar det är inte bara isolerande och direkt farligt, utan också jävligt trist.
”Kalendern är bara ett påhitt av kyrkans män. I flera hundra år har vi manipulerats av deras världsbild istället för att att följa det naturliga tillståndet. Solens gång, vädret, naturens cykler.”
Laine var en av mina livslärarinnor när jag var liten. Hennes dotter och jag var bästa vänner. Vi är det fortfarande fast vi sällan pratas vid och bor i andra städer. Du vet när man ses efter åratal och bara tar vid. Bara pratar fritt och tryggt för här är en människa som kände en på djupet, innan man formades.
En människa som man sprang i skogen med. Som man sov i samma säng som. Läste ”Starlet” ihop med och började drömma om killar tillsammans med. En bästa vän som när vi var 16 år så delades våra vägar – hon gick i gymnasiet och jag började jobba.
Hon fick en ny bästa vän och jag lärde mig vad begreppet att skiljas är att dö en smula, betyder. Svartsjukan och sorgen över att vara utbytt var brutal fast jag inte förstod det då. För vi sågs ju fortfarande, och jag hade andra vänner. Men det vi haft, det exklusiva var över och helt ovetandes då, stängde jag en dörr för den typen av närhet igen. Nu lär jag mig att öppna den igen.
Årsringarna läggs samman och blir ett liv, och plötsligt är jag mer än medelålders och Laine fyllde 80 år i maj. Sedan jag flyttade till Stockholm igen så ses vi någon gång i månaden eller så, som ingenting har hänt, fast allt har hänt.
Så av en slump rings vi vid den första dagen på året och hon säger det där om tid, och jag som just nu fastar är extra mottaglig för att krossa världens illusioner.
Och jag minns gårdagens korta sms-dialog med en annan vän som på frågan om hur hon har det i sitt äktenskap efter jag berättat att min examen är lyckligt omgift – svarade: ”Det är ytligt men tryggt. Och det har ett värde också”.
”Det verkar vara uppmärksamhet som är bättre ’kärleks-hållare’ än tid” skriver jag till min vän H. Han är i en annan del av världen och firar nyår. ”Människor som ligger i samma säng år efter år, kan vara långt ifrån varandra. Men vi som är fysiskt långt ifrån varandra, är närmare än någonsin. Tid kan skapa trygghet, men något annat riskerar att försvinna med det”.
Kanske var det orättvist av mig att inte lägga till det där med att det också finns ett värde i att ha delat lång tid, men chatt är inte alltid den bästa samtalsformen för de stora frågorna.
H har inte svarat än. Och det är det som är magin. Samtalet stannar kanske tillfälligt av, men det är inte tidens fel eller förtjänst. Det är viljan att fortsätta spela energibollen mellan varandra. Först när den viljan är över, tystnar det på riktigt.
När jag läser artiklar som den här om William Väisönen så oroar jag mig inte ett dugg för framtiden. När Williams kompis Oscar hamnade i en djup depression och tog livet av sig, startade William en stödgrupp för gamers. Över 1000 personer har gått med. Att behovet är stort är å ena sidan inte roligt, men å andra sidan så finns det en sån enorm kraft i det de nu gör tillsammans.
Millenie-kidsen äger världen
Min upplevelse av att ha jobbat med ganska många unga människor, det är att framtiden är ljus. Alla är inte lika drivna som Greta Thunberg, men inte långt ifrån! Det finns en stor klokskap, empati och mognad hos unga människor idag. Mycket mer än om man bara jämför när jag var ung på 1980-90-talen.
Kanske är det globaliseringen – att man bland annat just spelar med människor från hela världen. Kanske är det skolan, som jag i grunden inte är en stor fan av – men som faktiskt mitt i all betygspress och gender-yra också trycker på källkritik, att tänka självständigt och ha ett vetenskapligt förhållningssätt.
Jag skulle tro att millenie-människorna (Generation Y) kommer att lyckas mycket bra med det som vi 1900-talare varit lite dåliga på. Typ hålla sams och planeten ren. Corona kommer att ge 00-talarna ändå mer försprång för de är vana att jobba på distans, hitta fördelar i gigekonomin och ser som sagt inte nationsgränser.
De äldres uppdrag är att stötta och ge kraft!
Vi gamla dinosaurier har ett uppdrag innan vi dör ut – det är att stötta de unga från det som riskerar att sänka dem, den psykiska ohälsan – som många gånger egentligen är existentiell ohälsa. Att inte ha hittat sin plats i livet än, att inte ha haft besök av Gandalf som har gett en uppdraget att skicka ringen i Mordor (eller hur det nu var). Det är vårt uppdrag – att stötta, hålla, heja och peppa. That’s it! 🙂
